39 Mammas död, forts
39
Mammas död, forts
Jag kommer till Göteborg söndagen den 27 januari och installerar mig i lägenheten på Karl Gustavsgatan 1. Lägenheten låg högst upp i det gamla stenhuset och var avstyckat från en större lägenhet och nu en tvåa på 40 kvadratmeter. Längsta sträckan i alla rummen var mellan golv och tak där det var fyra och en halv meter. Det var djupa fönsternischer där jag satt behagligt och såg ner mot vallgraven och pundarparken (Kungsparken) och Floras kulle. Jag skulle vara tillbaka på Centralstationen om ett par timmar och möta Jannike, innan det ville jag fräscha upp mig lite för att bli av med getlukten efter att det sista jag gjorde på Oskarsberg var att leka med geten.
Jag kom till stationen innan stockholmståget anlände. Sakta gick jag längs perrongen, bortåt, så långt perrongen sträckte sig. Där vände jag och gick tillbaka, långsamt, långsamt. Tåget dundrar in på stationen. Jag väcks ur mina drömmar. Det blir liv och rörelse. Jag tittar efter dig. Jag ser dig inte. Jannike var är du? Jag väntar tills alla gått av men du syns inte till. Inte pappa heller. Jag går runt och letar, inne i stationsbyggnaden får jag syn på pappa som också letar. Plötsligt får han syn på något och rusar in i en telefonhytt. Där står du med luren i handen. Pappa tar den och säger några ord innan han lägger på. Du undrar vad som hänt med skräck i dina ögon. Pappa säger att mamma är död och du stelnar till. Alldeles stel är du när jag tar dig i min famn, och sen släpper du taget och gråter ut mot mig. Jag känner att det hittils svåraste ögonblicket är över. Jag och pappa leder dig ut till bilen och far hem till villan i Helgered. På vägen dit berättar pappa om hur mamma i går kväll fick beskedet om att hon blivit av med sitt jobb som träningsledare på Träna träna (ett socutskott för rehabilitering) och blivit degraderad till tränare, något hon alls inte ville vara. Efter telefonsamtalet gick hon in och lagt sig. På förmiddagen ville hon ligga kvar och pappa gick in till henne först på eftermiddagen för att säga att maten var klar. Då var hon redan stel och kall.
Hemma i Helgered är Mats och Kit och det var Mats Jannike tidigare pratat med som inte ville säga vad som hänt. Familjen är samlad och vi pratar om viktiga saker vad som hänt och småprat därimellan. På kvällen gör vi te , och det är en riktigt skön kväll med mammas hembakta bröd med en smak av anis. Det är himmelskt gott detta livets bröd. Mina smaklökar registrerar minsta lilla smak och jag tackar mamma för att det sista hon gjorde var gott.
Jag gick in genom grindarna till Vasa sjukhus. Fullt med byggnader överallt, var ligger mamma. Jag går fram till en orienteringstavla och glor på den utan att bli mycket klokare. En kille och en tjej i jeans och vita rockar går förbi.
– Ursäkta men vet ni var Rättsmedicinska avdelningen ligger frågar jag lite osäkert.
– Jasså, du letar efter nekrofilavdelningen, svarar killen käckt, den ligger i andra huset på höger hand bakom det stora där.
– Tack, (eller nåt) svarar jag lätt tilltryckt.
På första våningen hänger en skylt med tillträde förbjudet, jag fortsätter upp till andra och går in på en expedition. Där sitter en ung söt tjej bakom ett skrivbord.
– Jag skulle vilja träffa min mamma.
– Gällde det en visning?
Orden skär rätt in i mitt medvetande. Visning! Morsan är väl fan inget museiföremål. Jag rusar tillbaka nerför trappan och in genom den förbjudna dörren. Jag kommer in i en källare med ett par kyliga gångar som jag springer genom tills jag möter en gammal läkare. Jag presenterar mig och blir ombedd att gå ut och runt på andra sidan huset. Utanför väntar jag framför en stor välvd ekdörr. Den gamle läkaren öppnar och säger att jag ska tänka på att hon inte är svept ännu. Han leder mig in i ett litet kvadratiskt rum med starkt ljus. I ett hörn står en kall stålrörsbårsäng. På den ligger en kropp täckt av ett vitt lakan. Läkaren går fram och viker ner lakanet. Jag går sakta fram , ansiktet har en overklig blå ton, dragen förvridna som av smärta. Jag lägger min hand på hennes ena skuldra. Mina tankar spelar snabbare än jag kan följa. Det är ett enormt känslospel. Yr och omtöcknad befinner jag mig ute på gatan och vet knappt var. Jag går och hälsar på Bengt L. Väl där är bara hans syster Bodil hemma. Vi sätter oss ner och pratar om döden och allt möjligt. Det är första gången jag kommit nära Bodil som är några år äldre än oss och bara varit Bengts storasyster.
Resten av veckan tar jag några promenader istället för begravning och minneslund. Jag går en tur vi tagit i Helgered och sen en annan dag ut till Mölnlycke och Wendelsberg där vi promenerat tillsammans flera gånger. Slutligen tar jag mig upp till Stavstigen och berget ovanför (där Ättestupan faller ner) i ljungoch stenterräng. Morfar hade sina bikuper där och vi brukade få några burkar honung av honom. Efter en vecka far jag tillbaka till Gällstad.
11/4
Definitivt piggare idag. Jag tog mig runt hela PRO-rundan (dryga kilometern) med käpp, mest för balansens skull, och kände mig trött men rätt välmående efteråt. Nu börjar verkligen min sista resa, biverkningarna släpper och jag blir piggare/friskare fram tills det vänder. Det är väl levern som rasar först. Jag har ju haft gulsot en gång så jag har ett hum om vad det innebär. Inte kul. Nu är det flera som tycker att mina texter ska publiceras, själv är jag tveksam. Detta är är min trettionionde text under ett halvår och det har just inte fått någon spridning utanför fb-vänkretsen. Jag tvivlar på att jag håller tillräckligt hög litterär kvalitet för att det ska intressera dem som inte har en aning om vem jag är. Men jag funderar ändå på att skicka in en sticka till ett par förlag med de texter jag skrivit. De förlag jag främst tänker på är Bakhåll och Piratförlaget.
15/4 en lång dag idag, åkte hemifrån kl 8 och kom hem kl 16. Bilen skulle servas, sopor slängas, mat handlas och blodprov tas. Jag konstaterar att jag börjar bli lite lokalkändis, först på Ica ett långt samtal om hur det är och det är ju som det är, men jag är på benen och stapplar fram med käpp, i affären använder jag kundvagnen som rullator. Jag vi inte ha rullator, mycket stiligare med käpp. Jag gillar henne som tar blodprov, det är lätt att vi halkar in på motorcyklar och i hennes fall även motocross, avslappnat och lättsamt samtidigt som jag förhör mig om vilka dagens prover är. Ingen CEA, en tumörmarkör, ungefär som PSA för prostata. Efter provet tar jag en tur upp till palliativa teamet och där har jag tur. Det är bästa mottagandet och jag får en timme hos Agneta där hon skriver in mig, kollar en massa som smärta, matlust andning mm. De har ännu inte fått in någon remiss från onkologen så ännu tillhör jag dem om jag ska tappa buken på vätska, och det vill jag inte. Det var meningen att jag skulle dit imorgon och läggas in för tappning. Tänk om det skulle tillstöta någon komplikation då och jag inte kommer hem utan dör där. Det vill jag inte. Det är bara en vecka sen jag hade hög feber, över 39, och mådde ganska kasst. Jag är tillsagd att åka in akut om jag har över 38 vilket jag även gjort två gånger. Ena gången var det lugnt och jag fick ligga på akuten en hel dag i väntan på alla testresultat och åka hem. Första gången var det neopren feber och jag blev inlagd i nästan en vecka och var väl rätt nära att dö. Då var jag betydligt starkare än nu, så skulle det hända föredrar jag att dö hemma, vilket jag inte gjorde. Nästa dag var jag nästan helt feberfri. Agneta ska påskynda remissen och säger att buken även kan tappas hemma. Läkaren är bra på att arbeta i låga trånga utrymmen sa hon när jag beskrev min sovplats. När jag sen går ut blir jag igenkänd för sista gången idag. Sköterskans bror är dessutom tillsammans/gift med Katarinas syster. Ja efter en sväng över Långsele och Mio för att inhandla dunkuddar är jag alltså hemma klockan fyra och helt slut. Och nu har labbsvaren kommit där alla värden som har med levern att göra pekar kraftigt uppåt, men blodkropparna har inte varit så här bra på länge.
16/4
Idag orkar jag inte mycket. Kanske är det gårdagen som tagit ut sin rätt, kanske är jag betydligt närmare döden. Jag har skrivit om Vasa sjukhus och sett lite på teven, men mest bara legat. En sån här dag känns det inte som jag har många dagar kvar, och det kan nog gå väldigt fort, men samtidigt kan det dröja månader. Den som lever får se som det så vackert heter. Nu ska jag i alla fall koka kaffe. Jag funderar på att gå tillbaka till det och har gjort ett kok, nu ska jag lägga på lite nytt kaffe och en kopp vatten sen koka på rot för andra gången, bäst är den tredje och den fjärde gången går ann. Jag får se om jag håller med om det resonemanget nu trettio år senare.
