38 25 år

38

25 år

Har den äran och gratulerar till mitt nya kvartssekel. Med sång och presenter väcker Lennart, Maj, Linda och Anna mig till första dagen på mitt nya liv. Detta den 25e januari 1980

Jag hittade en gammal dagbok/bokprojekt/allmänt kludd som börjar så. Då det även handlar om död tänkte jag rekonstruera den lite. Men jag börjar i nuet.

”Just nu dricker jag maskrosrotsdroppar. Inte för att jag tror att det fungerar, men det är ett sista halmstrå att tugga på och ge mig ett hopp/chans till mirakel när nu cellgifterna slutat verka och läkaren gett mig max två månader” skrev jag i ett forum som vill förbjuda alternativ medicin och bara tillåta evidensbaserad, just för att den evidensbaserade, som jag tror på, inte längre fungerar.
Nåt jag inte ville ha var en massa goda råd på diverse andra kurer som jag inte tror på. Jag hamnade i diskussion om maskmedlet Fenbendazol som inte intresserar mig och som jag inte tror på men han som ville övertyga mig om att jag skulle ta det gav sig inte utan bara tjatade på och jag svarade att jag tycker det är helt okey om han vänder läkarvetenskapen ryggen den dag han får cancer och istället väljer maskmedlet. Han avslutade med att önska mig en lång och plågsam död. Ett inlägg han nu tagit bort. Känns som en sann humanist som bara tänker på andra om de följer hans tro.

Nej jag mår inte bra nu, illamående och ont. Paracetamol och Ipren fungerar allt sämre. Har beställt morfin, men då har jag att välja på smärtfri och att kunna köra bil. Nåväl det är ju ett världsligt problem så jag beger mig 45 år tillbaka i tiden stående på vägen ut ur Arvika mot Säffle en kalll vinterdag. Efter en kvart stannar en bil och tar mig med ett par mil. Det är glest med bilar och jag börjar frysa när det kommer en Duett åt mitt håll. Han stannar och tar upp mig. Bättre kunde dagen inte börjat. Frukost på sängen och de två första lifterna utan att någon bil körde förbi. Jag blir avsläppt i Grums och medan jag går genom samhället kastar solen sina första orange strålar genom molnbarriären, rätt upp mot evigheten. På andra sidan Grums står en tjej och hoppar för att hålla värmen. Hon har en ryggsäck med sig och när vi börjar prata får jag reda på att hon ska lifta till Oslo. En ny Volvo stannar och plockar upp oss båda och lifterskan inleder en diskussion om astrologi. De är bägge vattentecken, han kräfta hon fisk. Jag håller tyst om att jag är vattuman och fyller år idag men är frestad att fråga om inte Vattumannens era börjar nu.

När E 18 svänger av mot Oslo hoppar tjejen av och jag fortsätter med till Vänersborg där det börjat snöa och snart är fullt snöfall. Efter en lunch på ett tråkigt kafé går jag till utfarten av Vänersborg där jag får vänta en evighet, eller snarare en timma innan jag blir upplockad och får reda på att jag står på infarten till stadens dårhus. Efter diverse lifter via Falköping är jag så i Timmele och Lööfs gatukök (Lööf är Lottas föräldrar, och jag bor hos Peter och Lotta i Gällstad). Jag ringer Bengt som lovar att hämta mig och i väntan på det äter jag min hittills sämsta födelsedagsmiddag, elektronbakad rödspätta med hård potatis och brunsås, definitivt oaptitlig, usch!

På Oskarsberg fanns bara Marie, ingen hade tagit de kort jag skickat från Arvika och bjudit till fest på allvar. Fast bara Marie är väl fel att säga, hon är alls inte så bara utan snarare tvärtom. Dessutom fanns ju jag och Bengt, Kent (tuppen), Kurt (getabocken,) Charlie (hunden) och de två helsvarta katterna, och ute hos Kent är det ju ett evinnerligt kacklande. Peter och Lotta är inte hemma så vi bestämde oss för att ge oss iväg till Axeltorp. Just när vi ska åka ringer min mamma, mest vill hon väl gratulera mig men samtalet kom att handla om att jag åter slutat ett jobb, nu som lärarvikarie, efter några veckor. Jag förklarade att jag inte är lärare som hon utan rätt kass på det, men hon malde på om hur viktigt det var att jag skaffade mig ett jobb och en fast försörjning något som faktiskt inte intresserade mig, så det var väl inte i bästa stämning vi avslutade samtalet. På Axeltorp knäckte vi nötter. Det går att göra på många sätt. Man lägger hasselnöten på bordet och slår hårt med knytnäven , det gäller att slå lagom hårt med fullt tillräcklig kraft. Samma sak med armbågen. Svårast är att förmå sig knäcka nöten med pannan och mobilisera rätt kraft. Det tar emot. Jag var den enda som försökte och första gången missade jag och det gjorde rejält ont men andra försöket var precis lagom och jag kunde avnjuta en fin hasselnöt. Att knäcka nötter med pannan är enligt gammal tibetansk folktro ett sätt att slå ihjäl sin mamma *¹ Mycket mer hände inte den kvällen mer än att Staken bjöd på ypperlig nepal vilket rörde om våra sinnen på ett lämpligt sätt.

Mycket händer i mig när jag läser i den gamla dagboken. Det är detaljer jag inte minns och givetvis en del jag måste stryka och annat redigera språkligt. Men det blir ytterligare en dimension på den resa jag gör och som snart är slut. De senaste dagarna har jag bara blivit allt svagare och dagens försök att handla var jag tvungen att avbryta och gå att sova istället. Nu är det kväll och jag har piggnat till lite och orkat se på teve ’Lyckolandet’ en stund. En bra och trovärdig norsk serie på svt.

Jag vaknar av att jag hör Lotta rumstera om i köket och går ner till detta hemtrevliga kök. Efter ett tag kommer också Peter. Efter frukosten ger vi oss iväg för att hugga lite ved i ett skifte han får ta ur. Jag är nybörjare på motorsåg. Peter lär upp mig och det går bättre och bättre. Träden faller ditåt jag vill och vi får snart ihop en vedhög och ett par rishögar när vi beger oss hem till lunch. Hemma väntar Lotta med lite mat och värme. Hon har även bakat en tårta till mig så vi ringer till Ängsarp, Axeltorp och Börjelund och bjuder till fest. Då ringer pappa som med tjock och ansträngd röst berättar att mamma är död. Han hade hittat henne i sängen nu på morgonen alldeles stel och kall. Han berättar att hon fick ett telefonsamtal på kvällen då hon inte fick behålla sitt jobb som sektionschef eftersom det höjts en nivå och andra sökanden kom före. Mamma hade efter det gått och lagt sig direkt för att aldrig mer vakna. Jag förstår väl inte riktigt men beskedet känns så självklart, precis som det hela bara var en bekräftelse på en utveckling som pågått en tid. Jag försöker trösta pappa så gott jag kan, jag är första barnet han fått tag på. Jag lovar att komma till Göteborg i morgon och se vad jag kan hjälpa till med. Min födelsedag tar nu en helt ny vändning. Jag går ut i skafferiet och skriver Mor med nötter i tårtans grädde. Jag tar Charlie med mig på en promenad. Vi springer upp längs timmervägen och bråkar och leker. Charlie är en ung lekfull schäfer som orkar hur mycket som helst. Luften är hög och klar och inatt var årets kallaste med -24 grader. När vi kommer tillbaka in har Persson och Gunilla kommit som första gäster.
– Har den äran på födelsedagen eller ska jag föreslå en tyst minut, säger Persson glatt. Skämtet landade väl inte helt bra och Perssons min blir mindre glad när han förstår hur väl han träffat. Snart kommer också Staken, Marie och Bengt och festen tar sakta fart med Tequila, öl och nepal väl betraktad av Elisabeth, Peters skyltdocka i hörnet av rummet.

Ejänkligen skrev jag alltså för 45 år sedan och började använda mer frekvent på Nisse, en scrabblesajt med ett familjärt forum strax efter sekelskiftet. Där spred det sig och nya stavningar uppkom beroende på dialekt och idag är det allmänt förekommande här och var. Annars mår jag lite bättre idag, ska försöka mig på en pensionärsrunda lite senare när hemtjänsten kommer för att städa. Jag har svårt för hemtjänsten, även om vi verkligen behöver dem känns det som om de tränger sig på. Jag googlade lite på biverkningar av lonsurf (tabletterna) i synnerhet och övriga cellgifter i allmänhet och hur länge de blir kvar. Upp till sex månader är vanligt och i flera år är inte ovanligt. Jag vet inte hur jag ska se på det. Nog kan jag stå ut med biverkningar i flera år, men problemet kvarstår, är min fatique, omättbara trötthet, biverkning eller cancer?

Historien om min mammas död fortsätter i nästa text. Dett är en bild från när hon var som mest levande, brölloppet 1951.