27 IQ Forskning
27
IQ
Forskning
r inte IQ ett av våra mer tabubelagda ämnen. Att säga att jag är exeptionellt intelligent är inte ok. Jag återkommer till det. Nu ska vi tala forskning. På ett sätt har jag väl alltid använt mig själv som forskningsobjekt och betraktat mig utifrån för att se vad som händer. Det kan vara en sån banal grej som att jag ligger på golvet och blir slagen med mattpiskan av en hysterisk mamma utan att röra en min bara för att se vad som händer. Ja mamma bröt ihop och jag hade sen den dagen jag var sex år kontroll över henne. Eller när jag proppar mig full med olika droger och/eller mediciner i närheten av letal dos bara för att se vad som händer. Jag såg det inte som forskning då. Att forska var sånt som min bror senare kom att göra. Hans doktorsavhandling i styr och reglerteknik förstår jag inte ett ord (om nu ord är rätt ord för formler) av, och ändå ansågs jag vara den smartaste av oss två, eller törs man tom säga intelligentaste. Matte roade mig, jag var klart skarpast i klassen och hade räknat ut sjuans årskurs när jag började sjuan, där gjorde jag färdigt grundskolan och i åttan började jag på gymnasiets NA-kurs, kom väl en bit in på andra året innan jag i nian, träffade Ingela, började festa både det ena och det andra och sänkte mina betyg så att jag inte kom in på Naturvetenskaplig på Experimentgymnasiet, så det blev yrkesskola kameral linje istället, innan jag skippade skolan helt i ett par år. Under uppväxten gjordes flera intelligens och anlagstester, när jag mönstrade hade jag en nia på en niogradig skala och skulle tas ut till signaltrupper vilket verkade dötrist. Jag, förutom att ha ett högt iq, blev riktigt duktig på att göra intelligenstest, har för mig mitt rekord var 147, vilket ju är rätt högt även om konsten att lära sig mönstren ju är en del av det. Ursäkta skrytet,. Hade varit mycket enklare att säga att jag var bra i fotboll eller behärskade klarinetten till fulländning, men det gör jag inte, jag är ganska kass i fotboll, duger hyfsat som målvakt och spela kan jag inte alls. Men i flera anlagstester kom det fram att vad jag skulle passa bäst som var forskare, och min bild av forskare var just det som min bror så småningom kom att ägna sig åt. Rätt trist, även om mikrobiologi lockade mig lite , men inte vägen dit. Så jag gick tvåårig social linje efter några år som postiljon, och sen stack jag till Indien och vidgade mina sinnen ytterligare. Där, och i Afghanistan fanns åtskilliga tillfällen att betrakta och förundras över mig själv. I synnerhet i dödens närhet. Konstigt att jag alltid dragits till döden, jag var rätt suicidid under uppväxt och unga vuxna år och vid den tiden var jag fortfarande fast besluten att inte bli äldre än trettio år. När jag kom hem blev det gröna vågen med gård, ankor, tjurar, häst, gutefår och de flesta husdjursarter. Jag gick rätt mycket hos skolpsykolog (min fristad under tråkiga och jobbiga lektioner) och på Bup och psykiatri under grundskolan, jag hade två diagnoser en del medicinering och har senare även skaffat mig vapenlicens, utan att varit ens i närheten av en skolskjutning. Jag sköt åtta övningsskott med min bössa som nu är såld, alltså ca tusen kronor skottet mot en död björk. Jag hälsade på min skolpsykolog på hennes kontor några år senare. Jag hade under min skoltid gillat henne skarpt och berättade stolt om den gård jag och en vän byggt upp. Hennes besvikelse över mig sårade verkligen. Hon som hade hoppats och trott att det skulle bli nåt stort av mig. ”Du var ju så intelligent” och nu ansåg hon att jag kastat bort allting. De som aldrig varit i kontakt med bondelivet inser inte hur mycket kunskap det krävs och finns möjlighet till.
För mig var det en ny värld med möjligheter. Jag flyttade till Tannflo i en area i Västernorrland (Näsåker Ramseletrakten) med grönavågare, hippies, knarkare och utforskare, i ett sammanhang jag kände mig väldigt hemma. Jag omskolade och utbildade mig ytterligare som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Jag utbildade mig i Rosenmetoden och Essential Motion, slutade knarka och mötte mitt livs kärlek. Och nu närmar jag mig det jag verkligen ville komma till. Jag jobbade som behandlingsassistent åtta år, längst hittills efter mitt första jobb på Posten i fem år, sen dess hade jag aldrig varit ett år på samma arbetsplats, Men på Brännan trivdes jag, vi var ett fint gäng som jobbade där med en chef som tillät oss jobba självständigt och hade tillit till oss. Efter fem år försvann jobb och jag sökte i sista stund in på en distansutbildning till socionom. 50 år och börjar på universitetet och nu öppnades en värld för mig. Detta var riktigt roligt. Som tur var kom nya klienter till Brännan så jag kunde finansiera mina studier, hade inte tagit reda på om jag var berättigad till st
udielån, vilket jag alltså inte var. Efter ett år fick jag min nästa doktorsavhandling i min hand. Jag var med på Lukass disputation och efterfest. Nu var jag något på spåret. Forskning var inte bara matematiska formler utan även mjukare, och som jag tycker, viktigare ämnen. Min C-uppsats var riktigt rolig. ’Att dansa sitt namn’ en kvalitativ studie på 75 sidor om åtta personers erfarenhet av en specifik dansterapi. Namnet är en lek bara utifrån vad Kimmen på soc ansåg om såna träffar och kurser där man i cirkel uttrycker sig för andra. Så jag tyckte det blev ett träffande namn. Viss spridning fick den också och den går att finna på nätet för den som söker.
Problemet här var att jag gjort min praktik på soc, eftersom det är bra att känna och förstå dem, men en plats jag aldrig skulle jobba på. Jag hade ett ryggmärgsmotstånd mot soc och polis. Men vi trivdes med varandra och jag fick jobb där innan min uppsats blev klar och sen tog den en evig tid för jag hade även börjat läsa D-kurser med sikte mot en magister och i förlängningen en doktorsavhandling. Nu gick det inte så, jag klarade C-uppsatsen men någon D-uppsats blir det aldrig. Jag körde på statistiken, inte det att jag inte klarade den. Den vare jättekul och specialinriktad på socionomer, sociologer med flera. Det jag kom till (kursen var dessutom på distans) var att behandla data från Eurostat och liknande databanker. Riktigt roligt men det tog energi och kanske inte det bästa att göra när man jobbar på soc, är kommunpolitiker, god man och har en egen gård med djur. Jag kraschade helt enkelt och skalade bort det ena efter det andra och hade bara soc kvar på halvtid, trekvartstid, nolltid etc. Jag var utbränd och kom tillbaka gång efter gång Mitt jobb var utredare på Unga, barn och familj. Jag träffade mina klienter under max fyra månader (lagkrav) men blev ofta mer. Under den tiden skulle jag utreda klienternas behov, föreslå insatser och ibland även besluta och verkställa dem innan jag lämnade över ärendet till en insatshandläggare. Varje utredning var således en liten uppsats och ett forskningsprojekt. Jag stortrivdes och soctant är det enda jobb jag någonsin riktigt identifierat mig med. Tänk dig att som dryga femti, gå i en park och möta en grupp femtonåriga tjejer när en lösgör sig och springer fram och kramar mig och stolt förkunnar ”Det här är min soc”. Då har jag gjort något rätt, men långtifrån alla tyckte bra om mig, jag har tom blivit mordhotad och slagen. Och det är så klart inte okey och har behandlats rättsligt.
Här fortsätter jag med själva poängen och slutklämmen. Sen diagnosen landat och accepterats och de mest akuta är avklarat kom jag till detta stadium i mitt liv. Redan från början förstod jag att min utgångspunkt ändrats från att levt från födelsen till att nu leva mot dödelsen. En period de allra flesta kommer att hamna i och tar sig igenom på olika sätt. För tillfället gör jag det med nyfikenhet och som mitt sista forskningsämne. De här texterna är ju på intet sätt akademiska och det är inget jag funderat på, men om man vill skulle de nog tåla en analys. Det är något jag knappast ids även om det på ett sätt lockar. Och apropå intelligens, utbränning gör en mycket dummare så idag kallar jag mig knappast exceptionellt inkellignet.
