36 cellisar

36

cellisar

De där små giftiga tabletterna, min tredje linje i att förskjuta cancern en stund är inget roliga. Jag mår inte jättedåligt, mer som en ordinär manflu. Illamående, olustkänsla, ingen ork, sover massa men kan inte sova när jag vill. Det känns bara intekul. De andra gifterna har jag fått intravenöst under en dag i Sundsvall och sen mått dåligt, både sämre och bättre än nu , men det har varit en tydlig linje efteråt där det skett en förändring av biverkningarna för att sakta klinga av. Nu tar jag de här små tabletterna, fyra varje morgon och kväll och det tar emot att ta dem. Kroppen skriker, JAG VILL INTE MER och jag funderar på att lyssna till det.

Från journalen:

”Allmäntillstånd

Gott, opåverkat i vila, RLS 1. ECOG 0-1”

Jag googlar ECOG och kommer fram till en studie om patienter i livets slutskede med cancer. ECOG är en skala där 0 är full rörlighet och funktion och 4 är motsatsen. Studien gäller cellgifter och mående i livets slutskede bland cancerpatienter med tre – fyra månader kvar, och att man generellt mår bättre av att avsluta sin behandling och gå giftfri mot slutet. Detta gäller främst i stadium 0 – 1 och har mindre betydelse ifall man har sämre funktion. Vart jag vill komma med detta resonemang är väl ganska tydligt, att sluta med cellgifterna. Att jag började med dem var helt och hållet pga Lofotenresan, att förlänga livet ett par månader till men att må dåligt ett par månader för att leva ett par månader känns inte meningsfullt, i synnerhet om de förlängda månaderna är sämre än de kortare. Så det kanske inte blir någon Lofotenresa, eller det kanske blir. Jag kommer att äta upp de cellisar jag har, ikväll och nästa veckas dos men inte hämta ut fler. Så tror jag nu i alla fall.

Jag tänker också skriva om mina möten med döden, kanske blir en del upprepningar från tidigare men jag börjar här. I går var vi i församlingshemmet till en samtalsgrupp om döden ledd av präst och diakon. Prästen började med att ta upp omskrivningar och barn och berättade när hon sagt att faster Anna har gått bort till lille Lars, och sen förtydligat med att hon somnat in. – Va, somnade faster när hon gick ut, vad konstigt, och så fick hon förklara att faster var död. Och speciellt sådana omskrivningar för barn fungerar dåligt. Min farfar dog tidigt och pappa berättade att hans bror som då var åtta tio år varit instruerad att svara i telefon om någon inte var hemma att, Han är ute för tillfället. När farfar hade dött svarade han därför att -han har gått bort för tillfället.

Min egen första kontakt med döden var när vi hämtade mamma på ett sjukhus och hon var helt söndergråten, hon hade fått missfall. Vi fick reda på det i bilen sen talades det aldrig mer om det.

Men jag tror ändå att döden var mer närvarande för mig som barn än för de flesta av dagens barn , jag var med om en fårslakt när jag var sex. Vi hämtade fåret ute i hagen och tog tackan in i bondens verkstad där hon las på slaktbänken och tappades på blod (hon bedövades säkert med en kula innan men inget jag minns) och jag minns hur jag fick en flaska blod med mig hem. När jag började tvåan så var det en kille i ettan som gick helt för sig själv på rasterna och höll sig undan under lektionerna, om man närmade sig honom började han skrika och slåss. Fröken berättade för oss, när han gick och vankade utanför klassfönstret att hans pappa precis hade dött.

Sista barndomsdöd, är en lektion jag hade som lärarvikarie. En tjej i klassen hade nog alla bokstäver och en hel del tourette, hon kastade saker kring sig och skrek gärna könsord åt alla. Men det var en snäll och tolerant klass, kanske för att det bara var fem grabbar och drygt tjugo tjejer i en femteklass där grabbarna ju närmast är småpojkar medan tjejerna mognar både kroppsligt och intellektuellt, så det fanns inget utrymme för tuffa grabbar där. En dag när första lektionen börjat tog bokstavstjejen till orda och kastade ur sig att hennes bror hängde sig i går. Jag mötte upp på det och hon fick berätta om både händelsen och hur hon och familjen reagerat. Ordningen i klassrummet förändrades och eleverna flyttade sig närmare och satte sig på bänkarna för att höra bättre. När hon var färdig och svarat på alla följdfrågor från sina klasskamrater så började en av grabbarna berätta om att han hade en morbror som tog livet av sig för ett halvår sen och sen kom nästa historia om någon nära anhörigs död och så förlöpte hela lektionen som hela tiden var ett andaktsfullt lyssnande i en klass som normalt sjöd av liv och skrik. Visst finns det de som inte uppskattar att man pratar om döden med barn och någon förälder hade klagat så jag blev kallad till rektorn nästa dag som iofs tyckte att det var ett märkligt sätt att undervisa men samtidigt så verkade han helt okey med det.

Nästa avsnitt: Döden i Varanasi