26 Intervju
Intervju
på dödligt allvar, eller..
Idag var journalisten Katarina Östholm hemma för att göra en intervju om min väg mot döden. Vi hade riktigt roligt i över tre timmar. Bilden ovan är när vi jämförde våra kameror och hon testade min. Ja så ser jag ut idag, inte vidare döende men rätt mager. Det är mest kött och ben och utan tjocktröjan med mera ser jag snarast ut som ett förvuxet biafrabarn. Och vi pratade väl om det också, och om uppväxt, mitt förhållande till min älskade och om tabun i förhållanden. Varför är det så förbjudet och känsligt att prata om sin kommande död, nästan lika tabu som att prata om sex, och skam å sägandes så är jag rätt dålig på det sistnämnda. Min uppväxt blev det en del nedslag på så jag skall inte nämna det mer än att Tannflo är det enda ställe jag riktigt känt mig hemma på, sen kommer Mölnlycke där jag bodde mellan jag var åtta och tjugo. Jag kom till Mölnlycke som åttaåring, sommaren innan jag började trean. Vi bodde ett år i ett träruckel mittemot höghuset, medan vi byggde eget. Nåväl jag byggde inget men pappa spikade där varje kväll som jag minns det. Själv lekte jag på torget med nya vänner, och i Djungeln vid Åa och varje fin baddag vid Frökens udde där jag hoppade från hopptorn och klippor (nåväl 12-metersklippan var fyra år senare) och tog simmärken. Jag tog minst ett varje år. Guldmagistern tog jag två gånger eftersom jag inte fick köpa märket som trettonåring. Att röra sig i hyreshusen och i dess källare var lite speciellt för en lantis som jag som senast bodde i en vägkorsning på Tjörn och innan det i en liten by på 200 invånare fyra mil från Visby. Centrum bestod av Höghuset (sju våningar) Affärshuset , Mellanhuset och Vinkelhuset, sådana där trevånings tegelhus som finns överall från femti sextital. Källarna där var spännande, de var även skyddsrum med stora rattar att låsa med. På ovansidan låg Centralskolan som såg ut som alla tegelskolor gör och där fanns en gymnastiksal där vi var som frisksportare och lekte skeppsbrott. Bredvid vårt ruckel log Kommunhuset och nästa hus var ett gammalt ålderdomshem som skulle rivas och inne där kunde man hitta riktigt spännande saker, som kateter som ingen visste vad det var. Ett riktigt spökhus var det i alla fall, innan det revs och gav plats åt nån supermarket. Fast nu räknar jag ju bara upp utan att ha nån handling, den spelar i mitt inre men inget som är spännande nog att fästa på papper. Jag hittade i alla fall en suddig bild på Höghuset. Nu tillbaka till intervjun, det blev mycket tal om döden.
Döden ja, det är en spännande resa vilket också Katarina tycker. Vi fastnade lätt i möjliga och omöjliga, livet efter detta och nära dödenupplevelser, vi är rätt överens om att den knappast är skrämmande , den där skärselden och brinnande helvetet har vi bägge svårt att tro på, för att inte rent ut säga att det är en omöjlig fortsättning. Så om jag hamnar i helvetet kommer jag att bli mycket förvånad. Från början hade Katarina väl tänkt att det skulle vinklas på sjukvården och behovet av att ha kvar sjukhuset i Sollefteå. En kamp hon driver aktivt med kritiska och väl underbyggda artiklar. Min situation är däremot inte den bästa för sån argumentation utifrån att jag får bästa möjliga vård i Sundsvall var tredje vecka. Däremot skulle jag ju inte vilja vara dialyspatient med de fem sex timmarnas taxiresa tre gånger i veckan. Så vi fokuserade på mig , alltid lika kul med bekräftelse, och min nuvarande resa.
M
en visst är det fascinerande när berättelser och samtal bara flyter på, böljar fram och tillbaka men ändå har en central utgångspunkt. Kanske inte det rätta sättet att förhålla sig till en journalist där mycket sägs som jag absolut inte vill se i tryck, eller kanske inte så mycket, men jag vill ju aldrig att nån av de personer vi pratade om ska känna sig uthängda. Och så tror jag inte heller att det blir, jag litar på henne. Egentligen var väl detta allt jag ville säga med denna text. Jag återkommer snart.
