25 Min sista vilja

Min sista vilja

Egentligen bryr jag mig inte, jag är ju inte med. Ingen av de tankar om vad som händer sen inkluderar min egen begravning. Möjligen att man kan följa någon. Ändå kommer jag att skriva en del i det vita arkivet (och här just nu) för jag vet hur viktigt det kan vara för de efterlevande att ha något att hålla sig till, men om de inte gör det är jag den första att bejaka. Nej visst det var ju det jag inte kunde. När pappa dog så berättade han för mig att han inte ville begravas med någon av sina kvinnor, min mor som dog när jag fyllde 25 och Eva som han levt med sina sista 10 – 20 år. Eva ville absolut ha honom i sin familjegrav och mamma hade ingen talan. Och det var inte nedskrivet. Men jag stod på mig, det gjorde Eva också, men hon hade faktiskt ingen beslutanderätt. De var sambor utan något skrivet. Och tur var väl det för då hade ju jag och mina syskon fått en halv fastighet i Askim. Så med mina syskons stöd begravdes pappa i en urnbacke ner mot havet längst bort i Askim. I övrigt var vi överens och fick till en fantastiskt fin begravning med en av hans skolelever punkare och präst. Det borde finnas fler punkpräster som han som kunde berätta anekdoter om när han som trotsig tonåring hade pappa som lärare. Pappa hade berättat en del om honom hur han var ganska besvärlig men samtidigt oerhört charmig och sen blivit förvånad när han några år senare mötte honom som präst ute vid Biskopsgården. Nåväl det är varför jag anser att det ändå är idé att uttrycka en sista vilja. Beslutsordningen har vi redan gjort upp, mina syskon jag och IngaMari vid köksbordet i Tannflo när jag för första gången bara hade ett drygt halvår kvar. Och det är alltid IngaMari som har sista ordet och kan ta stöd av mina och sina syskon. Vi har inbördes testamente där allt går till henne vilket är lite lurigt då det innebär, eftersom vi båda är barnlösa att den som överlever den andra så går dess arv till dens syskon. Men även där har vi en överenskommelse.

Idag är jag rätt skruttig, nu har jag sovit bort halva dagen så det blir väl en natt här vid sktivbordet varvat med nån serie och kvällste framför teven. Jag fick behandling igår och idag har jag en fruktansvärd kemsmak i munnen, lite åt sur fotogensmak, går att hålla undan med nån pastill, IngaMari köpte några askar Läkerol nyss och de funkar rätt bra. Annars har det varit några småtrevliga dagar. Jag blev grattad på min sjuttiårsdag av en klasskamrat från mellanstadiet som jag inte sett sen dess. Ibland har ändå fyra år gjort avtryck i vårt liv. Vi har börjat brevväxla över messenger. I början mest minnen från skoltid och vad hände senhistorier. Men också mycket nutid. Mitt cancerskrivande var ju så klart en utlösande faktor till kontakt, och vi tänker rätt lika utifrån helt olika beraktelsepunkter. Det är kul och har fått mig att gå mycket i barndom och minnas. Ju mer jag tänker bakåt desto mer minns jag och inser vilket rikt liv jag haft. ’Varje liv skulle kunna bli en roman’ är ett uttryck som nog stämmer rätt bra. Vi hade två ungdomsgårdar i Mölnlycke. Först var det Ågården en enkel träbyggnad på ett par rum och kök,som jag gick till i sexan innan det revs och ersattes av Svenska gården. Ett före detta tvätteri och badhus, en tegelbyggnad i två våningar där vi hade ett fikarum och en stor lokal med scen, bordtennisbord och flipperspel. Många lokala band spelade där på fredagkvällar liksom att det visades film. Sen fanns ett mindre teverum (läs hångelrum). Samtidigt som vi började hänga på ’gården’ började kyrkan med ungdomsverksamhet och nedervåningen i församlingshemmet blev ungdomsgård, ’Kyrkogården’ Det blev vår gård i åttan så kunde niorna och äldre härja fritt på Svenska. Där spelade vi teater med en teaterlärare , spelade musik (alldeles för mycket Supertramp men även Jethro Tull) pingis i pingisrummet och hånglade i teverummet. En gång öppnade prästen dörren och kom in i ett helt nedsläckt rum och när han tände så fann hann mig och Ingela, Bengt o Maria, Bengt o Lena och Bengt o Lillemor där. Det var vårat gäng det, som också satt i Kyrkorådet som ungdomsrepresentanter. En var döpt och konfirmerad, två av oss bara döpta och den fjärde vare sig döpt eller konfirmerad. Alla var vi uttalade ateister. Frazze blev arg och morrade något och gick, men vi blev inte petade. På den tiden hade vi även börjat testa saker och jag minns en gång det var maskerad. Det var i samma veva vi sett A clockwork orange, vi hade skaffat lustiga näsor och hattar och gick påtända in på gården. Vi var märkbart påverkade och ungdomsledaren tog några av våra drogfria vänner och pratade med dem om hur det var med oss och sen med oss och lovade att inte säga något till skola eller föräldrar. Om inte nån av våra vänner larmade till honom. Och det gick bra. Nån gång avslöjades vi i alla fall , vi var fyra stycken som våra föräldrar pratat sig samman om och förhörde oss och pratade med varandra över telefon. Vi hade inte fått den möjligheten att prata oss samman, vilket ju kan tyckas orättvist, men beskrev ända samma gång, den första, och sa att det var den enda. Den gången är verkligen en rolig anekdot. Vi hade haft föredrag av en fd knarkare på skolan om hur farligt det är att knarka. Polisen hade även med en bit hasch som de förevisade . För niorna som hade föreläsningen före oss skickade de runt den, och självklart fick de tillbaka den med ett hörn borta. Vi fick bara komma fram och känna och lukta på haschbiten. Knarkaren berättade inlevelsefullt och målande om hur det är att röka på. Så när skolan tog slut den dagen samlade vi fyra lite pengar och två stycken tog sina mopeder milen in till stan. På Avenyn fick de syn på ett par grabbar som såg flummiga ut och frågade dem om de hade något att sälja. Det hade de inte men om de fick låna mopederna och fick pengarna så skulle de kunna fixa. Våra bägge kamrater hann bli rejält oroliga den timme det tog innan de fick tillbaka sina röda Puch dakotor och en tändsticksask med ett grönt pulver. Vi blev rätt besvikna när de kom tillbaka. Det liknade ju inte alls det vi sett i skolan tidigare. Men vi rökte det ändå i Bengts majspipa, och märkte så klart ingenting. Det vi hört var också att man inte känner något den första gången /gångerna så vi visste inte om vi var blåsta eller om vi rökte in oss, men hade riktigt roligt ändå och skrattade hysteriskt åt allt. En riktig naturupplevelse i skogen ovanför tunneln vid Frökens udde. Nästa dag insåg vi att vi inte blivit blåsta, utan träffat på helt ärliga flummare dagen innan. Och en förkortad version av detta gav vi våra föräldrar.

Jag fick förresten telefon idag från Katarina Östholm, journalist på Nya Norrland. En sån där positiv journalist som gör reportage om de som flyttat till byn, de som kommit tillbaka, kulturföreningar nystartade mindre företag och hon hjälpte tex IngaMari med ett stort reportage när hennes bok Dödelsen gavs ut (finns förresten några ex kvar so reas för 100 kronor). Hon har läst mina skrifter #siståret och vill göra ett reportage, och det får hon gärna. Då är vi tillbaka på min sista vilja. Jag vill ju faktiskt att mina texter når ut, att de roar en del och hjälper andra. Jag är visserligen medveten om att en del också tar illa vid sig när jag är så öppen och positiv med min egen död. Fast ihållande stark smärta gillar jag inte. Jag hade det från höften i ett par dar förra veckan och stapplade med käpp inne, tog mig inte ut och låg mest i sängen eller tevefåtöljen och sökte ställningar som var lindrigare. Det jag skrev om tidigare hjälpte också nu och tog udden av smärtan. Tur då att det finns en som kan ta hand om Kärztin några dar.

Minnesstund, musik och anekdoter är väl något som hör döden till och min syster har samlat på sig en spellista med låtar som hon och andra förknippar med mig ,där jag har bidragit lite. Jag vet inte om jag gett henne Michael Ramels , Det doftar så gott, ifrån Till Dej. Sen i stort sätt hela Pughs Ja de ä dä, och i synnerhet, Vem släckte lyset Andersson, och Surabaya Johnny. Annars är det väl mest jazz med fladdriga sopransaxar som jag sjunker bäst in i. Klassisk jazz och körsång är det jag lyssnar mest på nuförtiden, tidigare idag köpte jag musikappen Tidal och lyssnar nu på mitt välkomstpaket utifrån val av tre artister Coltrane, Pink Floyd och nån mer. Just nu spelas Stones Sympathy for the devil. Jag gillade inte Stones, jag var beatlare och Hepstars framför Tages men det var mellanstadiewurm, senare blev musiken mer flummig. Pink Floyd, Yes, Rena Rama, Jan Johansson mm.

Urnan (som jag snott från en urnsajt) illustrerar viljan att kremeras och spridas för vinden, helst i älven men Hundforsberget går också bra. Och om jag inte skulle klara mig till sommaren så skulle jag vilja åka med husbilen i min urna och spridas från Vaeröya söder om Lofoten. Jag inbillar mig att det skulle kunna vara ett stöd och ett syfte med resan som jag varit med att planera, men om inte alla de tre (kanske fyra) är eniga om det utan tycker det är makabert så sprid mig innan. Sen är det ju det där med lagar också, som om man bryr sig. Jag är anarkist. Helst vill jag ju vara med in persona. Driving mum är annars en fin isländsk roadmovie om en son som kör omkring med sin döda mamma till ett vackert vattenfall hon alltid velat besöka, vacker, rolig och dråplig skulle jag vilja beskriva den med tre ord. Se den.

Det där med, köp inga blommor, ge pengar till välgörande tycker jag är bra, även om det är mäktigt att stå vid en kista med mycket blommor, Men det får IngaMari och syskon avgöra. Mina tre organisationer jag ständigt ger några kronor är Islamic relief, Operation Smile och Läkare utan gränser (det var en rätt ruggig film på Göteborgs Filmfestival i år om en attack på en läkarstation i Afrika, också sevärd).

Men det viktigaste jag vill är att alla är vänner och bekväma med alla beslut som tas. Även om jag inte kan följa upp det är det min högsta önskan, allt annat kan kvitta.