37
Döden i Varanasi
Tåget anlände till Varanasi centralstation mellan fyra och fem på morgonen. Det var helt tomt i den stora hallen: inte många passagerare gick heller av. Mot oss kom en ung grabb. – You want cheap hotell mister, mississ, I give you very good price. Jag brukar alltid nobba och vi var trötta och svårt att hitta så här dags på egen hand så vi gav motfrågan – Cheap and clean, no badbugs. – Very clean mister, I take luggage. Och så satte vi oss bak på hans cykelrickshaw och rullade ut i den stilla morgonen. Det var inte precis i centrum så vi fick åka en liten men ej alltför lång stund när vi svängde in på en gård med hyreshus. Uppför en trappa till tredje våningen låg vårt hotell, en ombyggd tre eller fyrarummare och vi fick ett hyfsat pris, varsin kopp chai (vilket här innebär sött svart te med mjölk) och frågade walan vad han ville ha. Han svarade att betala inte nu jag kommer i morgon och tar er ut på stan.
Nästa morgon serveras vi chai och rostat bröd med en riktigt söt sylt. När vi tittar ut genom fönstret så är Madhav där med sin rickshaw och väntar. Vi går ner till honom och åker iväg till basarerna i Varanasi old city.
Tre dagar har det här stycket legat utan att inspirera till fortsättning. Jag skriver inte så längre utan låter stundens ingivelse föra historien, och just nu när jag avslutat cellgiftsbehandlingen med att ta min sista tablett fredagsmorse finns det annat som driver. Det känns som om jag är ute på tunn is utan skyddsnät nu och att det nog inte blir någon Lofotenresa. Just därför har jag beställt maskrosrotsextrakt som ju självklart kan bota cancer i levern. Det är just därför Big Farma inte forskar på det, för hur skulle det se ut om de får fram en medicin mot cancer som verkligen fungerar och dessutom utan biverkningar till en ringa kostnad. Det skulle de ju tycka var alldeles för bra för att vara sant på hur de skulle kunna utvidga sina rikedomar och makt dessutom med Nobels fina pris och lyckliga människor som prisar dem. Nej det är nog ingen affärsidé, och jag tror nog inte heller på maskrosroten. Däremot tror jag på placeboeffekten och tycker att det är ett lämpligt halmstrå att tugga på. Det passar väl in i min världsbild. Tidigt när jag lärde mig lägga upp budget och man skulle ha ett konto för oförutsedda utgifter la jag även till ett för oförutsedda inkomster, ett konto som alltmer fungerar över förväntan. Men Sollefteå kommun röstade inte för min (miljöpartiets) budget när jag la till det i ett försök att få mer pengar till skola och social omsorg. Det var synd för det visade sig sen att när året var slut hade Sollefteforsen gett ungefär så mycket mer i inkomster som jag budgeterat för, något som inte kom skola och soc till del. En annan egenhet jag har är att om jag ska vinna på spel så måste jag givetvis spela. Jag måste ju ge spelguden en chans att belöna mig men det kan räcka med ett par trisslotter om året , och det är ingen vits med att spela mer för det ökar ändå inte spelgudens välvilja. Detta synsätt har väl fungerat sådär och inte blivit bättre av att jag funnit tillbaka till stryktipset. Nu ger jag alltså själva läkekonstens gudinna en chans till välvilja mot mig genom att börja använda lite maskrotsrotsextraktdroppar. Ska man nå mirakel måste jag ju ge det en chans.
Så nu har jag skrivit av mig och kan låta Madhav, som betyder, söt som honung och symboliserar sötma och charm, cykla vidare in i gyttret av Varanasis basarer. Vi blir ganska länge i en silkesaffär för att köpa några saris. Saris ska vara en av de varor man kan tjäna bra på med att ta över till Sri Lanka. Jag har aldrig varit bra på gränshandel, tobak och sprit är det enda som fungerat, och i Sri Lanka sålde jag en av Sarina för ungefär vad vi köpte dem för och de övriga tog vi med oss hemm tillsammans med varsin vacker silkesbrokad som jag faktisk har kvar än idag. Vi tittade runt i ”hålen i väggen” ett tag och fick också i oss puris som visade sig vara nästan lika fulländade som de gheefriterade puris vi ätit i Haridwar. Puri är ett litet platt bröd som friteras och äts med nån matig grönsaksstuvning , som tex alugobi, potatis och blomkål.
Det här var trögt. Det har gått några dar och jag har varit riktigt dålig med hög feber och på allvar funderat på om det är dags. Tre dar utan att jag tagit mig ut bara ofantligt trött, en trötthet som inte går att sova bort även om jag sovit mycket, förflyttat mig mellan sängen och tevefåtöljen. Ja åter till Varanasi och hur jag klarade att cykla på en rickshaw. Jag klarade inte att cykla på en rickshaw vidare bra med två passagerare där bak. Det var tungt och jag kom inte många meter så fort det var minsta motlut. Fascinerande att den tunna spensliga Madhay klarade det så bra, och alla andra rickshawcyklister så klart. Bättre gick det att ro den stora tunga ekan som Madhay hade lånat. Det var som att ro en stor GKSS-eka och det har jag gjort förut uppväxt på västkusten som jag är.
Varanasi från moder Ganga i skymningen har en speciell stämning. Ganges här nere är inte en speciellt aptitlig syn, ett och annat djurkadaver flyter förbi, längs stranden ligger det lik på rad i förvaring innan bränningen. På stränderna framför de fina byggnaderna tänds bål där turister får närvara mot betalning. Samtidigt är det en av Indiens heligaste platser och det reses bål även på andra ställen längs stranden, folk badar och renar sin själ. Det är mycket motstridiga känslor att ta in. Kvällen avslutas med att vi leds fram till en kase vid sidan om där det bara är ett fåtal andra eldar och inga andra turister. Det läggs en svept man på kasen och bålet tänds. Lågorna sveper runt liket och lemmar börjar röra sig. En arm reser sig och det känns verkligen overkligt. Nära oss är det ett bål som håller på att avslutas, kvar bland glöd är bara en fräsande köttklump. I Bakgrunden spelar en flöjt melankoliska vackra melodier och vi beger oss hemåt till vårt hotell. Nästa morgon tar vi oss tidigt till stationen för att hinna med tåget mot Calcutta och Orissa klockan sju. Det utropas som försenat tre timmar åt gången tills det slut kommer in tolv timmar sent, något som roar en grupp buddistiska pilgrimer oerhört och de skrattar mer och mer för varje försening, ”Indian train” :)
