Mitt sista anförande i KF

Ordförande, ledamöter, åhörare och läsare

Jag kommer nu att göra mitt längsta anförande i den här församlingen då jag anser att det är flera frågor kring miljöpartiets budgetförslag. Ni behöver inte oroa er att jag blir för långrandig. Det blir säkert inte ens dagens längsta anförande, om det finns här goda konkurrenter.

Jag tänker inledningsvis jämföra de fyra olika budgetförslag vi står inför att ta beslut om, lite dess förtjänster och nackdelar innan jag fördjupar mig i vårt eget förslag. Jag kommer sen att gå vidare lite på konsekvenser i allmänshet och politikers ansvar för det innan jag går in på individ och familjeomsorgens budget i synnerhet. ION är den nämnd som har allra minst förutsättningar att klara budget utan att ta till rent lagvidriga åtgärder.
Slutligen tänkter jag avsluta med att tala lite om våra visioner i den här kommunen.

Det finns alltså fyra olika budgetförslag att ta ställning till. Dels har vi som vanligt s+v mot alliansens som bara innehåller små kosmetiska skillnader men i grunden är samma budget. Skillnaden består huvudsakligen i att Alliansen räknar av kostnader för 35-timmarsveckan för schemalagd personal i förhållande till den lagstadgade 38-timmars vecka. En märklig fråga att driva när samhällets största problem är överkonsumtion och hög arbetslöshet. Naturligare hade ju varit att dela på de jobb som finns. Västra initativet kommer däremot med ett helt nytt grepp där de skrotar en hel förvaltning Kultur och Fritid, men tittar vi närmare så är det dock den enda skillnaden. Fördelningen till skola, soc och omsorg är samma kronor som fördelas med en liten rationaliseringsvinst det innebär att ta bort en förvaltning.

Vi i Miljöpartiet värnar i årets budget framförallt om individ och omsorg, och Vård och äldre Dels genom att föra över en del av budgeten på dem, dels tillföra mer nödvändiga pengar i form av en skattehöjning. Det är inga orealistiska pengar det är frågan om. Snarast ett försök att hålla de bägge förvaltningarna på samma nivå som förut. Jag har stått här i talarstolen förut med samma intention och vårt förslag möttes snarast hånfullt med tillmälet orealistiskt. Efter att ha suttit med i årets budgetberedning funderar jag på vem som är orealistisk. Dessutom togs våra anslag till skola, vård och omsorg för 2011 i stort sett på kronan i en senare tilläggsbudget då de tre förvaltningarna omöjligt kunde hålla sina tilldelade budgetar. Att finansieringen sedan skedde med hjälp av oförutsedda inkomster i stället för med skattehöjningar och ett stopp av befolkningsminskningen vet jag inte om man kan tillskriva några realistiska förväntninger. Men kanske ändå att vi skall lägga upp ett konto oförutsedda inkomster likväl som oförutsedda utgifter, för även det får vi. I år har vi fått 21 miljoner lagom här på höstkanten och tro mig. De kommer att behövas i de två mest drabbade nämnderna.

En stor strukturskillnad i Miljöpartiets budgetförslag är att vi flyttar kostnaderna för ekonomiskt bistånd till kommunstyrelsens övergripande. Detta är kostnader som vi inte kan rå över i någon större utsträckning. Ldag betalas entt antal miljoner till Kultur och utbildning för att aktivt få ut folk i jobb och sysselsättning. Vilket är en god tanke men som inte betalar sig fullt ut och det är ION som får betala. En minskning från 16 till 11 miljoner i ekonomiskt bistånd är knappast rimlig och det har inte på långa vägar närmat sig den minskning som varit önskvärd. Och vem hade förväntat sig det? I Arbetsförmedlingens senaste prognos förutspås 400 nya arbetssökande tillkomma under sista kvartalet. Större delen av dem ungdomar och utlandsfödda som till största delen hamnar i just ekonomiskt bistånd.

Det som jag finner allra mest beklämmande när jag satt i budgetberedningen är politikernas arrogans mot sina egna beslut. När jag bad om att vård och äldre, och individ och omsorg ska presentera en konsekvensanalys på de bersparingar vi kräver av dem så får jag tills var att det inte är intressant. Det är inte vårt ansvar. Hörde jag rätt? Jag måste fråga igen, både en och två gånger och nu får jag inte svaret bara från en av politikerna i beredningen utan även av ordförande, tillika kommunstyrelsens ordförande som tydligt säger att det inte är vårat ansvar hur konsekvenserna faller ut av de nedskärningar vi beslutar. Tydligt både två och tre gånger får jag svaret att vi inte har ansvar för våra beslut. Med det svaret tappar i alla fall jag fullständigt lusten att fortsätta ta mitt politikeransvar.
Att vi sen går in och detaljstyr i nämndens budget och tar bort vissa av de nedskärningar som är möjliga bara för att de skulle väcka ett medialt intresse känns än mer skamligt. Jag tänker då på nedläggningen av Kvickroten och indragning av flitpengarna som inte skulle ge några allvarliga konsekvenser så när som på det mediala blickfånget. Ett sådant beslut är inte att värna om de utsatta utan enbart att värna om det egna arslet.

Nu står vi idag och ska ta en budget där det är en differens på 8- 10 miljoner mot den budget som individ och omsorgsnämnden tagit. Nämnden har inte kunnat ta ansvar för att skära ner med de åtgärder som ger allvarliga konsekvenser och som på sikt leder till lagbrott.
Vi i miljöpartiet kan inte heller ta det ansvaret. I vårt budgetförslag ger vi nämnden pengar utifrån den budget på 169 miljoner de själva antagit. Det som fortfarande innebär en besparing på 9 miljoner för 2013 och att de själva får det fulla ansvaret att göra de nedskärningar de ser som minst skadliga för verksamheten. Finns det ytterligare 2,5 miljoner som KS sköt till så visst tillstyrker vi även de men med förbehållet att nämndens kompetens avgör hur dessa ska fördelas.
Dessa nedskärning innebär ändå att minska med fyra socialsekreterare, tre befintliga förstärkningstjänster , totalt alltså sju socialsekreterare, dra in, säga upp de personliga ombuden, säga upp verksamhetsutvecklaren (vilken genom projektansökningar bla finansierat projekt 16-24, arbete med våld i nära relationer), minska antalet HVB-placeringar som också är en lagstyrd och svårpåverkbar fråga. För tillfället ökar placeringarna något.

För att klara den här budgeten äskar miljöpartiet på en skattehöjning med 20 öre för att fullgöra vår omsorg även för de svagaste i samhället.

Men om vi tar det budgetförslag som ligger på bordet idag innebär det att nämnden för att klara den måste rätta sig efter den sk svarta listan, ett förslag till nedskärningar som hittills hemlighållits. Vi i KF är kommunens högsta beslutande organ och kan inte komma undan med att vi inte tar ansvar för våra beslut och att vi inte vet vad de innebär.

Är vi villiga att

dra in den externa handledningen för socialarbetarna, att inte fullfölja planerad fortbildning, sägea upp de två verksamhetscheferna, controller, två planeringsassistenter, IT -verksamhetsutvecklare, fritidskonsulenter, en ernhetschef och boendesamordnare. Ska vi lägga ner familjeöppenvården och Vita Villan

eller ska förlita oss på att vi även nästa budgetår får 20 miljoner i oförutsedda inkomster. Om så är fallet bör vi redan nu lägga till det i budgeten och inte vänta till senare. Det skapar bara oro.

Jag blir ofta beskylld för att tala i egen sak när jag talar för soc. För mig är det ett märkligt argument då anledningen till att jag gör det är att jag jobbat socialt på ett par hvb-hem, utbildat mig till socionom samtidigt som jag satt i individ och omsorgsnämnden. Det är alltså mitt intresse och engagemang som lett mig dit jag är idag när jag sen drygt fyra år tillbaka arbetar som socialsekreterare med utredning av barn och unga som riskerar att fara illa. Det är detta jag kan och jag vill arbeta med. Är det då inte ganska självklart att jag argumenterar för de här frågorna snarare än skol, badhus och hotellbyggnader som jag kan ganska lite om trots att de kostar oss en hel del pengar.

Jag trivs på mitt jobb och det är en god laganda men stämningen idag är också uppgiven. Det sägs att det svåraste och viktigaste jobbet hos oss är just att arbeta med barn och unga, något som i nya lagstiftning mycket väl kan komma att kräva en högre utbildning och erfarenhet än andra socialsekreterarjobb, ändå är det idag tvärtom. Det är här det är lättast att få jobb som nyutexaminerad. Med mina fyra år är jag tillsammans med två andra de som jobbat längst på den enheten med 12 socialsekreterare. Alltså har hela enheten omsatts under fyra år, plus att det är nära på lika många som börjat och stannat kvart kortare tid en ett år under den här tiden. Det ger om jag räknat rätt en personalomsättning på närmare 50 % per år. Det är inte rimligt i en sådan verksamhet. Det är inte bara som Elisabeth Lassen sagt i media att utbilda nya socialsekreterare inom Akademi nord, även om arbetsgivaren tycks tro det. Det tar ca tre år efter examen att bli en kompetent socialsekreterare.

Och här handlar om kostnader. En van socialsekreterare klarar fler och svårare ärenden med bättre resultat, en ganska självklar ekvation egentligen. Vi får kontakt med barn och ungdomar när det redan börjat gå snett. Har vi resurser och tid i det läget att minska kostnaderna. Till det hör en bra öppenvård som vi idag har och som snarare ska ökas i kompetensen än dras ner. Märk väl att om vi fullt ut följer det sparförslag som är nödvändigt för att hålla budgettilldelningen så ryker hela öppenvården. Både familjeöppenvården och VitaVillan.

Jag vill i sammanhanget nämna ett litet räkneexempel från civilekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskogs forskning, Bättre stämma i bäcken än i ån, finns att ladda ner gratis från Skandia. Dessa ekonomer räknar på kostnader för de ungdomar det går snett för i samhället, och då räknar de på alla kostnader inte bara de kommunala som skola och socialtjänst utan alla samhällskostnader som polis, institutioner, sjukvård, försäkringsbolag och privata förluster. De kommer där fram till att dessa få som det går verkligt illa för som hamnar i kriminalitet och missbruk kostar samhället under sin livskarrär 40 miljoner kronor. Samtidigt så kostar en socialsekreterare under sin karriär samhället 20 miljoner i sin livstidslön. Så om varannan socialsekreterare räddar en person har de tjänat in sin egen lön. Men det är för hela samhället. Det är inte för kommunen som släpper kostnaderna till stor del när missbruket och kriminaliteten eskalerar. Det är heller inte möjligt att mäta vilka som inte hamnade i missbruk. Bara de personer som hamnar där är mätbara.

Så vad vi kommer att kunna mäta är de kostnader vi får för de ärenden vi inte klarar. Den ökade placeringen på institutioner och det tilltagande förstörelsen på tex skolor samt i ekonomiskt bistånd.

Slutligen skulle jag vilja avsluta med att dagens budget och kommunalpolitik är helt i avsaknad av visioner. För några år sedan satt jag i denna församlingen och diskuterade hur vi skulle få Sveriges bästa åldringsvård dit äldre från hela landet sökte sig. Åldringsvård som nischar in sig på speciella behov för att skapa ett välmående. I stället skär vi ner på den vård vi har och det görs vad det kan för att ”pressa luft ur systemet”, Ja ni hörde rätt. Det är ett begrepp på att rationalisera, att få bort de luftfickor som finns. Det blir svårt att andas då. Inte konstigt att sjukfrånvaron stiger mest just inom äldrevårde.
När jag började på soc fanns fortfarande devisen att bli Sveriges bästa soc, och det var i den andan Ungdomsteamet startade. Sen dess så har vi mest att slåss med att hinna med dokumenteringen framför att träffa de klienter som behöver oss. Snälla ge oss andningsro så att vi åter kan börja titta framåt.
Slutligen så går ju skolan mot allt större enheter och färre personal. Det är bara byggnaderna som får kosta, inte innehållet.

Ett badhus och ett hotell är inte lösningen på framtiden i Sollefteå. Det är innehållet och visionerna vi måste förändra om männsikor skall vara stolta över att leva här och generera hit andra. För det behövs en helt annan politik som tar en helt ny riktning. När någon intresserar sig för att ta ut den riktningen ställer jag med glädje mitt engagemang och kunskap till förfogande.

När ni är villiga att ta tag i frågorna om överkonsumtion på så sätt att vi delar de resurser och jobb som måste göras. Mot ett samhälle med mycket mer fritid större delaktighet och en mänsklig vård där de personliga mötena åter hamnar i fokus. Ett samhälle som visserligen ger oss mindre i plånboken men desto mer tid till varandra. Det är den vision om en möjlig väg jag skulle vilja ta vi tar sikte på.