Min tro och mitt hopp
12
– Ni behöver inte vara rädda i mörkret för Gud är med er och lyser upp er väg, förkunnade prästen i söndagsskolan. – Det behövs inte för jag har min ficklampa, svarade jag, sex år, mäkta stolt över den ficklampa jag nyss fått.
Min tro är just min tro och inget annat. Det enda jag vet är att jag inte vet. Däremot innefattar min tro upplevelser jag föredrar att kalla gudomliga, för att det känns mest sant för mig.
Jag kallar mig kristen hindu, och visst, med en massa krimskramsigt newagebjäfs.
Först vill jag berätta hur jag som grundmurad ateist hamnade i denna tron.
Jag har nog varit ateist av födsel och ohejdad vana, eller i vart fall mycket ung. Jag gick i söndagsskolan på Gotland , vilket alla barn gjorde, ett tiotal i min ålder, men fascinerades mest av sagorna, mer än att jag tog dem för givna, när de illustrerades på flanellografen i Kräklingbo prästgård. Min pappa var starkt religiös men inget han skyltade med. Min mamma vet jag faktiskt inte vad hon trodde på. Hon kom från en schartauansk skola även om inte hennes föräldrar var det så en stor del av hennes bohuslänska släkt. Och schartauanerna tror väl mest på förbud och det fanns i mammas djup. Visst hon spelade kort, huvudsakligen femhundra och bridge, men poker var farligt, alkohol var farligt, även om hon drack något, och det fanns alltid något farligt i det mesta, som jag givetvis måste trotsa. Sex var definivt tabu att tala om, och att som barn utforska, vilket har bidragit till mina hämningar.
I mellanstadiet hade jag en djupt religiös lärare från Amerika. Hon berättade en historia om en brand på en kristen skola. På översta våningen, andra eller tredje, var en klass som inte kunde ta sig ut genom trapporna. De hade hittats sittande vid sina bänkar, innebrända, med knäppta händer som i bön. Hon berättade det för att visa hur stark tron och Gud kan vara, min reaktion var, varför hoppade de inte ut genom fönstret. Till saken hörde att jag tränade att hoppa från höga höjder och landa säkert, hustak fyra fem meter var inga problem. Hon bekräftade mina skäl att inte tro på Gud. Vi hade långa diskussioner i kristendomen, jag var en rätt påfrestande elev som alltid ville diskutera, i alla ämnen, utom matte. Jag pluggade bibeln och läste den från pärm till pärm för att hitta argument. I sexan hade vi ett avgörande prov där jag ansträngde mig att svara så fel som möjligt, som tex Sockraren istf Psaltaren och andra svar där jag visade att jag kunde frågan men svarade fel. Jag fick noll rätt och min efterlängtade etta i betyg.
Ett par andra barndomsminnen som haft betydelse för min tros utveckling är dels ett samtal i scouterna och dels ett med ungdomsledaren på Kyrkogården (kyrkans ungdomsgård). Jag var med i SMUscouterna och vi var på ett stort läger. En kväll satt vi några vid lägerelden, det var mörkt och stjärnklart. Vi kom in på oändligheten, vad som finns utanför och vilka tankar det väcker. Undomsledaren försökte bromsa oss utifrån att sådana tankar kan göra att man förlorar förståndet. Han var ju troende till skillnad mot oss tre eller fyra tolvåringar som utforskade vårt medvetande. Och där kommer det åter, att Gud är en begränsning. Något man inte ska tänka förbi, och det har jag aldrig kunnat acceptera, vare sig som barn eller nu i livets slutskede. En liknande diskussion var hade jag och ungdomsledaren på Kyrkogården ett par tre år senare. Jag hade börjat bygga en inre modell av Allt som jag försökte förklara, där tillvaron är en spiral där allt går ihop såväl rummet rakt ut som mikro och makrokosmos. Att om man går tillräckligt ut i makrokosmos når man till slut mikrokosmos där man tittar in efter de minsta beståndsdelarna. En världsbild jag aldrig helt har kunnat släppa även om den tangerar solipsismen som ju är en rolig tankemodell men som jag har släppt.
Jag kallade mig ateist tills några år efter att jag fyllt tretti. Jag hade varit i Indien och mött deras religiositet, läst Panchatantra, Ramayana och avsnittet om Arjunabrödernas strid tillsammans med Krishna ur Mahabharata. Att förklara för indier jag träffade att jag var ateist var däremot svår. De förstod det inte, så jag började presentera mig som kristen när religion kom på tal, vilket det ju lätt gör för mig. En gång frågade jag vad han jag pratade med trodde om den kristna guden och fick svaret. Självklart finns han, det finns ju så många gudar så det är klart er gud också finns. Sett på det sättet är väl hinduismen den mest toleranta religionen. Samma är det svårt att säga om den hinduistiska nationalism som regerar nu och som verkligen exkluderar och gör islam till fiende.
Den stora omvälvningen kom när jag var ihop med Inger. Det var ett synnerligen frustrerat förhållande som gjorde att jag tappade fotfästet. Jag hade under den tiden ett par starka gudsupplevelser, alltså av den typen ljus och hjärta och oändlig universell kärlek. Sen var kontakten med Inger sådan att vi utvecklade ett mentalt band som väl inte går att förklara på annat sätt än med telepati. Bestämde vi träffar i ord över telefon eller direkt bröt hon dem alltsom oftast. Men bestämde vi telepatiskt var hon alltid där. Det kändes smått overkligt men så var det. Två böcker hade också starkt inflytande över mig. Herr Gud det är Anna, är en skildring av en sjuårig flickas högst personliga gud som hon tilltalar just så. En annan var Kärlek är att släppa rädslan av Gerald Jampolsky som handlar just om vad titeln säger och väl är en kortversion av ACIM (a course in miracles). Vad Jampolsky skrivit förövrigt ger jag inte mycket för, rik amerikansk framgångspastor som bla sysslar med andeutdrivning.
Det här innebar i alla fall en helt ny utveckling på min världsuppfattning som tidigare varit solitt konkret och nu blev jag en sökare. Jag utbildade mig till Rosenterapeut vilket gav mig nya andliga insikter. Enkelt förklarat är Rosenmetoden en fysisk metod där behandlaren möter klientens spända muskler och *påminner* dem att de just nu inte behöver arbeta. När muskeln släpper taget frigörs också den känslan som hålls tilllbaka. Det behöver inte vara mer dramatiskt en en djup suck och/eller en tår i ögonvrån. Men det kan så klart också vara betydligt mer dramatiskt än så. Marion Rosen, som utvecklat metoden, påpekar ofta, att vi som terapeuter har vår uppgift att stå stadigt med fötterna och ha fysisk och tillåtande kontakt med den vi behandlar. Allt annat som finns där är helt okey och vi tillåter det men inte mer. Vill klienten prata är det okey och vi kan ställa enkla öppna frågor men aldrig försöka tvinga fram något. En verkligt stark andlig upplevelse hade jag en gång på en kurs i Siljansnäs. Marion som var judinna, förevisade en behandling på en hindu som låg på bänken. Vi övriga var väl olika grader av kristna, ateister och newagare stod runt omkring och följde behandlingen. Det är svårt att beskriva vad som hände där och då, men samtliga vittnade efteråt om en gemensam stark kärleksfull gudsupplevelse. Det var också i rosenutbildningen jag träffade IngaMari min stora kärlek och numera livspartner sen snart 30 år. Det är också från den tiden jag varit helt drogfri och betraktat min religiositet från en nykter tillvaro.
Detta har alltså format den tro jag har idag där det centrala är Atman, världssjälen och en världsskälsvägkorsning jag tror på . Tillsammans är vi ett, en del av världssjälen. Där upphör egot. I Atman är vi Gud, tillgång till alla minnen känslor, musik, skapande, vänner fiender och politiska åsikter (ideal). Det förklarar varför hundratals minns att de varit Kleopatra. De har helt enkelt valt att ta med sig de minnena och sen minnas dom. Och vi tillber ju många av gudarna, Laxhmi, penningens gud, Ganesh hoppets gud, Hanuman äventyrets, Sita skönhetens och Rama den stora guden Vishnus nionde reinkarnation. Det finns massor av gudar för allt. Säkert finns för bilen, skärmen och mobiltelefonen, och vi tillber dem alla. och den monoteistiska religionen som först, likt Brahma, Vishnu , Shiva har en helig treenighet, Gud, Sonen, och den Heliga Anden, Skaparen Uppehållaren och Förstöraren till slut. Kristna har sina änglar (lägre gudar) som ger oss hjälp på jorden, och de onda eller skojfriska demongudar längst in i hettan. För mig är Gud som en diamant där vi bara kan se en eller några få facetter, så vi har en mängd olika aspekter om/när vi tittar och då blir det olika gudsbegrepp. De är alla sanna efter som vi är Atman som omsluter allt, och vi gör vårt val hur vi ser eller inte ser. Gaia är den organism, vår planet, vårt hem, en del av Atman liksom Vintergatan och Allt utanför.
Min tro ger mig tillit och förklarar varför jag inte är rädd för att dö. Men jag lämnar många trådar öppna. Jag tror att vi kan få kontakt med Gud/Atman (har svårt att bestämma mig för namn) i vårt liv. Jag tror också att om vi väljer att göra det tillsammans kan vi lösa världens problem, tex genom meditation. Men det kräver ju ett samlat engagemang där många av de mest kreativa och kunniga människor är med . Själv är jag jättedålig på att meditera. Det blir mest sporadiskt, tycker det är tråkigt, jag får sällan kontakt utan försvinner i andra tankar. Så jag är definitivt inte rätt människa att övertyga om vikten av meditation. Däremot när jag en förhoppning att denna text kan inspirera till ett vidare synsätt oavsett tro.
