Midvinter 17

Idag är det midvinter just nu 21 dec 10:37, femton minuter efter solståndet. Idag kommer den dan inte att firas på något sätt. Vi hade tänkt köra ner till Uppströms på sista adventsfikat men det är för kallt, -24 grader och jag vill vare sig starta bilen eller promenera den dryga kilometern ner. Det får bli en eftermiddag framför teven och skidskyttets jaktstart. Midvinter är annars en dag jag/vi firat sen jag kom upp hit. I början var jag själv och slaktade årets julbagge som jag sparat undan höstens slakt. När sen IngaMari kom utvecklade vi midvinterblotet med olika ceremonier. På midvinterdagen lyser halva solskivan över bergen i två gånger 20 minuter nere i Tannflo, klockan tio och klockan tolv. Klockan tolv slaktade vi baggen, samlade upp blodet och när de sista solstrålarna försvann tände vi ett ljus. Att slakta i – 20 är inte helt problemfritt. Det är kallt. Känslan när man flått den och får in händerna i kroppsvärmen är underbar. Händerna är rätt frusna vid det laget och risken att skära fel, både på sig själv och på baggen är uppenbar. Det gäller att vara försiktig trots att jag vill det ska gå så fort som möjligt. Till slut, efter en halvtimme – timme hänger han i alla fall där urtagen och klar för att tas in frostfritt i bagarstugan och vänta ett par dagar på styckning och julbord. Till middag den dagen åt vi hjärtat. Under kvällen gick vi ut på isen, hällde ut blodet och tände tretton torrgranskubbar, stockfacklor, utställda i en halvcirkel på isen. Vi avslutade med att sjunga Den blomstertid nu kommer. Kubbarna lyste ute på isen och vi såg dem från köksfönstret hela kvällen. Ibland var jag och IngaMari själva, andra år var vi flera stycken. Några år tände vi även ett midvinterbål med elden från den sista solstrålen som jag försökte hålla liv i så länge som möjligt. En dryg vecka var rekordet. Ett år invigde vi vårat Vie ovanför nipan genom att gå ett fackeltåg uppför stigen och sen sitta vid en liten eld och uttala ett ord var för det nya året.