Integration i Näsåker
Mycket glädjande har en grupp tagit på sig att bjuda in till hur vi ska ta emot de 30 – 40 flyktingar som kommer till oss om ca en månad. Lokalen i Bidraget. Seconhandbutik, visade sig vara i trängsta laget när 26 intresserade mötte upp. Alla intresserade om hur vi ska kunna ta emot dessa personer på bästa sätt.
Det är verkligen roligt med denna entusiasm och blandning med folk fylld med så olika kompetens. Bland oss finns flera som arbetat med flyktingar och invandrare på olika sätt och på så sätt är bra på bemötande. Här finns kunskap om att hjälpa dem i asylprocessen och hur man får dem att föra sin egen fråga i tid. Det finns administrativ och politiks kompetens, här minns de som är vana att arbeta med barn och de som är vana att möta människor i kris. Det finns också gott om praktiker som är villiga att vara med i att skapa en meningsfull sysselsättning vare sig det gäller att odla, laga mat, komma igång med studier på olika nivåer som andra praktiska och teoretiska sysslor.
En fråga som diskuterades en del är den ekonomiska ersättning de får, ca 70 kronor dagen och hälften för barnen som ska räcka till mat och kläder. En summa som är ungefär hälften av den norm kommunen ger i ekonomiskt bistånd. Trots allt är detta lite av en ickefråga då vi inte kan påverka den men ändå har den visst intresse och jag vill problematisera den lite.
Vad innebär det att människor har ett lika värde?
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ,har de olika nationerna gjort en överenskommelse vad det innebär,
Artikel 1.
Alla människor är födda fria och lika i värde och
rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och
bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Hur ser vi då på mottagande av främmande människor med den inställningen;
Kan vi ge dessa flyktingar ett sämre ekonomiskt grundstöd än våra egna samhällsmedborgare?
Vem är välkommen in i vårt samhälle?
Detta är två grundläggande frågor i hur vi ”bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap” om vi anser att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.
Kan vi i så fall neka någon att flytta in i vårt land. Jag har svårt att försvara en sådan gräns.
De flyktingar som kommer till oss nu kommer från Syrien, Somalia, Afghanistan och Serbien. De tre första länderna flyr de från pga av krig, det sistnämnd på grund av ekonomiskt armod. Visst är det en skillnad, men har den någon betydelse i om tittar till människovärdet. Jag anser inte det.
Men om nu gränserna öppnas helt och vem som helst kan flytta hit, hur blir det då med de ekonomiska bidraget. Redan idag är vårt ekonomiska skyddsnät ett problem. Det skulle givetvis inte att gå att upprätthålla om vem som helst i världen kunde komma hit och kräva att få ut 3800 kr i månaden som socialnormen är idag. Alltså är den vägen inte möjlig. Däremot finns andra vägar som så väl kostar som ger.
För det första måste vi alla vara villiga att dela med oss. Att dela är något ömsesidigt som innebär att både ge och få, något som i längden berikar. Det är vad jag hoppas på kan börja, eller om man snarare vill säga, fortsätta, här i Näsåker nu i juni. Näsåker är redan mångkulturellt med över 20 olika nationer på sina 1000 invånare, och dessutom en rejäl smältdegel vad gäller folk inflyttade från olika delar av Sverige och samhällsskikt.
Vad kan vi göra tillsammans, vad kan vi hjälpa till med och vad kan vi få. Invandrarna tar våra jobb är något man ofta hör vilket är ett mycket märkligt resonemang. Finns det en viss mängd jobb oberoende av invånarantalet, eller påverkas det av hur många man är? Givetvis ökar sysselsättningen ju fler personer man är som delar den. Tvärtom så behöver ju samhällsfunktioner som skola, affär, bussar mm att det finns människor som nyttjar dem. Samt att rörelser och arbetstillfällen skapas av människor av innovation och av behov. Fler människor fler jobb, färre människor färre jobb, helt oavsett hudfärg eller religion.
Det som är härligt på ett sådant här möte är den positiva stämningen till att ta emot och göra saker ihop. Det kan vara matlagning, få till en samlingslokal, fritidssysslor som fotboll, aktiviteter för barn, samla in leksaker, teveapparater mobiltelefoner kläder mm. Det är precis sådana här saker det handlar om att dela med sig. Sen finns även de tunga frågorna om hur hjälper man dem i asylprocessen där det även finns kunskap och viktig erfarenhet. Och så fadderskapet, det som diskuterades var ett fadderpar med en man och en kvinna för varje lägenhet, en synnerligen god idé på många sätt. Dels att man kan komma i situationer när det ena könet är att föredra framför det andra, sen är min erfarenhet att i möten är kombinationen man kvinna ofta bra för dynamiken skull och så att vara två att dela på något gör att man alltid kan avlasta varandra.
Och vi vet inte vilka som kommer. Det kan vara gamla liksom unga samt en hel del barn. Vi vet inget om deras kultur eller religion eller utbildning. Det kan vara kristna, muslimer, ateister. En del kommer från landsbygd, de flesta från städer. Det kan vara akademiker och analfabeter. Flyktingar som kommer till Sverige har en något högre andel akademiker än det svenska snittet, men andelen rena analfabeter är ockå stort. Och slutligen en fråga som kommer upp är traumatiseringen och vad den innebär. Det kan mycket väl vara krigsskadade personer såväl fysiskt som psykiskt med vad det innebär. Många gånger kanske inte traumat är det viktigaste att ta tag i idag. Det har visat sig att människor ofta mår bättre av att snabbt komma in i ett meningsfullt sammanhang och skapa en tillvaro i sin nya hemmiljö. Att ordna med försörjning och integration är helt enkelt viktigare. Enligt en studie som gjorts 2005 i Dorotea och Lycksele stärks detta.
”Mycket tyder på att bearbeta trauman kommer i andra hand för målgruppen. Först och främst vill man utbilda sig, få arbete och kunna försörja sig själv och sin familj. Man upplever även förväntningar från hemlandet på att nå ekonomiskt oberoende. Man har inte tid att gå på samtal.”
UtvarderingRehabiliteringAvTraumatiseradeFlyktingarIGlesbygd
Som slutord. Detta handlar om politik i dess mest avgörande och praktiska form. Det är inte fråga om partipolitik utan om medmänsklighet. Vi vet att trycket på våra gränser och resurser kommer att öka i takt med att matfrågan i Asien och Afrika blir allt mer akut. Vi kommer att hamna i frågan om att dela med oss eller bygga gränser. Ju fler vi är här och ju större mångfald, desto större möjligheter har vi att kunna hantera frågan utifrån medmänsklighet och lika värde.
