En dålig dag

Ibland har jag kommit hem efter en hemsk arbetsdag, när allt gått mig emot och mina klienter varit extra besvärliga och min chef oresonlig. Jag har hållit god min hela dagen och bara längtat hem att få slappna av och vila med en god middag och få slänga mig i tevesoffan.
Jag kommer hem, maten är inte klar och uppkopplingen har lagt av och min fru ber mig ta hand om tvätten för att hon måste åka iväg. Då brister det. Jag ryter ut över henne trots att inget har med henne att göra. Jag tror vi alla har varit med om det. Att en lång dags misslyckanden och trötthet har fått gå ut över någon annan för en skitsak.

Om den här arbetsdagen istället hade varit att jag satsat absolut allt jag äger och har för att komma undan ett krig och försöka ta mig till det land jag tror är den verkliga räddningen. Landet jag bara hört gott om och där total frihet och vänlighet råder. Vägen dit är bara vedermödor. En del av dem jag reser med dukar under. Poliser och gränsvakter plågar oss. Min familj lider. Den hjälp som går att få kostar för mycket. Men jag klarar det. Jag och min familj kommer fram. Mitt första intryck är dessutom den här vänligheten och generositeten som jag hört om och den visar sig sann. Jag släpper mina försvar och låter känslorna komma tillbaka. Då kommer motgången i form av en skitig lägenhet på en plats helt borta från all civilisation. Jag orkar inte längre och min uppdämda frustration svämmar över. Jag säger saker som jag vare sig menar eller har rätt att göra till helt fel personer. Är det så konstigt?