Arbete 2
Anna 30, och arbetslös skriver:
”Det är sånt där som jag går och klurar på nu när jag har varit arbetslös ett tag och känner att min livskvalitet i vissa avseenden har ökat avsevärt. Jag vill gärna jobba snart igen och dra mitt strå till stacken men inte 40 timmar i veckan. Angående medborgarlön så är det sorgligt att vi tror så lite om våra medmänniskor att vi inte överhuvudtaget kan föreställa oss att vi skulle ställa upp för varandra om vi inte fick pengar. Och vart fan har vi tänkt att vi ska nå med allt jobbande? Allvarligt? Ska man jobba tills man dör eller? Vad är viktigt? Är livet en tävling i uthållighet? Prestige? Vad anses prestigefyllt? Är det viktigt? Vad får barnen lära sig i skolan? Är det viktigt? Vart har vi tänkt oss att de ska nå med alla dessa kunskaper? Är dessa mål viktiga? Finns det annat som är viktigt? Jag vet inte. Jag är bara förvirrad ”
Åke 58 skriver
”Medborgarlön är för vänstervridna slackers, Jag är väldigt emot att ge pengar till människor utan motprestation. Har själv arbetat sedan jag var 12 år. Det gör mig lite nöjd att veta att all denna enorma skatt jag betalat under dessa år gått till skola, sjukvård, infrastruktur med mera. Faktiskt. Tro´t eller ej. Ett tankesätt jag inte heller fattar är hur sju av åtta riksdagspartier förordar kraftig invandring bla pga att vi behöver fler som jobbar. Detta samtidigt som många som redan bor här ju får gå som timanställda, gå på socialbidrag eller utvandra till Norge.
Jag tror att både Anna och Åke är rätt representativa för oss. En likhet är att de bägge bryr sig om sina medmänniskor och värnar om ett skyddsnät för de som faller utanför. Det är en viktig grund för att vara human/mänsklig. Vi bryr oss om varandra. Skillnader ligger i vilka som är våra medmänniskor, hur stort ska vi sträcka oss? Är det bara vår familj eller de som bor i samma kommun, samma land, beror det på födsel etnicitet eller kan alla människor vara våra medmänniskor? Det är viktigt att veta det, liksom om vi litar på att andra människor gör det som är bäst.
I små grupper, familjen, kollektivet, det lilla samhället mm görs en stor del av de saker som behövs göras utan någon form av ersättning. Man städar för att det är skitigt, man renoverar sina hus tillsammans, man fixar idrottsplatser, gemensamhetsutrymmen med mera för att man vill ha det. Ibland bråkar man på dem som man inte tycker gör rätt för sig, men oftast litar man på att sakerna blir gjorda av dem som har intresset och viljan och accepterar att det inte passar alla. Och är det inte så i grunden vi människor fungerar. Vi gör det vi vill göra och det vi anser behövs. Ofta gör vi gärna saker tillsammans.
För mig är det grunden för medborgarlönstanken. Det skulle ge oss den möjligheten att ägna oss att göra det vi anser är viktigt här i livet. Läsa det som är viktig, skapa det som känns meningsfullt, vara tillsammans med de människor som betyder något och att lita på att alla andra människor fungerar just som jag själv i det här fallet. För vad är det som säger att vi ska jobba 40 timmar i veckan?
Lek med tanken att du fick 10 000:- i månaden som en basinkomst. Vad skulle du göra? Du kan fortsätta som nu och tjäna 40 i stället för 30 tusen i månaden, du kan också gå ner till halvtid med en lön lite lägre än nuvarande men som säkert väl kompenseras med minskade omkostnader för bil, mat, kläder mm som ökar med arbetstid. Eller du kan satsa helt på att inte jobba på en minimal lön, kanske med en gnutta eget företagande eller sparade medel. Jag tror vi skulle göra olika men i stort tror jag att vi skulle jobba mindre och leva mer. Vilket skulle få effekter på vår ekonomi. Jobbar vi mindre, tjänar vi mindre och konsumerar följaktligen mindre, vilket skulle vara bra för miljön men inte för vår tillväxtekonomi. Det är här det kommer att bli riktigt spännande. Går det att bryta sig loss från Tillväxten eller är den helig och okränkbar? Mer om det i nästa inlägg.
Även Jonnas tankar är väl värda att fundera över
