Socioekonomi
Vi i miljöpartiet kan inte längre titta på och passivt ta ansvar för hur verksamheter som skola, vård och omsorg slås sönder. Det är inte att spara pengar att dra in på budgeten på dessa verksamheter. Tvärtom kommer det att kosta att åter bygga upp dem. Det är inte bara de anställda som far illa och sjukskriver sig eller slutar och på så sätt sänker kompetensen. Det handlar i allra högsta grad om dem som ska åtnjuta servicen av de här verksamheterna. Om vi tittar på på skola och barn och ungdomsverksamheten inom socialtjänsten har vi här våra allra viktigaste investeringar att förvalta. Våra barn, den kommande generationen. Vilken framtid ger vi dem? Hur tar vi hand om dem som hamnar i marginalen?
Efter att ha läst i civilekonomerna Wadeskog o Nilssons rapport ”Det är bättre att stämma i bäcken än i ån” är jag än mer övertygad om att vi är i behov av kraftiga sociala investeringar, och att de lönar sig. Författarna angriper stuprörsmentaliteten i vårt sätt att räkna pengar. Kommunen, Rättsväsende, Försäkringskassa, Arbetsförmedling och privata intressen som försäkringsbolag har alla kostnader för de människor som lever utanför samhällets norm för försörjning. Men var och en tittar bara på sin egen budget. På samma sätt har vi stuprör inom kommunen mellan de olika förvaltningarna där vi inte vill ta ansvar för helheten. Det är inom skolan, socialtjänst och fritidsverksamhet vi kan tidigt minska kommande kostnader för barn och ungdom, pengar som sen genereras i uteblivna kostnader för hela samhället. Och det är inga små pengar det rör sig om.
”Varje ung människa som i onödan hamnar i ett utanförskap leder till samhällskostnader som på årssbasis kan uppgå till mellan 350 000 kronor och 1,6 miljoner i form av ökad välfärdskonsumtion. Till detta kommer värdet av årliga produktionsförluster på ytterligare 300 000 kronor per person.”
De lägre kostnaderna är för psykiskt sjuka och långtidssjukskrivan, de högre för narkomaner. Detta innebär att en enda narkoman kostar 30 miljoner i samhällskostnader under sin karriär + 10 miljoner i produktionsförluster. Det är dubbelt så mycket som en socialsekreterare som jobbar i 40 år kostar.
Alltså om en socialsekreterare lyckas klara ett sådant här barn under sitt arbetsliv har hon tjänat in dubbla sin lön. Eller om vi satsar 500 000 på varje barn som riskerar att hamna utanför samhället så lönar det sig om vi ”räddar” en på åttio. Ett annat exempel författarna ger är att för detta enda barns kostnad skulle man i stället kunna finansiera skolkuratorer till 43 000 barn, eller driva en ungdomsmottagning i åtta år med 50 000 besök.
Men vinsten är svår att mäta. Det handlar om uteblivna kostnader. Det handlar om uteblivna kostander för hela samhället. Det handlar om att räkna på de som ”inte trillar dit”. Statistiskt rör det sig om att mäta de som inte hamnar i utanförskap på en mängd som är väldigt liten och dessutom ojämn. Författarnas siffror för Leksand som är ungefär jämnstor med Sollefteå med 800 barn i åldern 0-7 år så innebär det 2,4 narkomaner, 8 alkoholister och lite drygt en riktigt kostsam per år. Tilll det kommer 4 psykiskt svårt sjuka, 40 lättare, 24 långtidssjukskrivna och 24 långtidsarbetslösa. Totalt 102 stycken eller knappt 13%.
Vi måste skapa utrymme för att jobba förebyggande med dessa barn över gränserna utan att ekonomin får vara ett ok. När skola och socialtjänst tillsammans diskuterar ett barn ska inte den centrala frågan vara vem av dessa förvaltningar som tar kostnaden. Den centrala frågan måste vara, Hur kan vi ge det här barnet och dess familj bäst stöd? Vad behövs för att det här barnet ska ha en rimlig chans att klara sig när han växer upp?
Rapporten Det är bättre att stämma i bäcken än i ån finns att hämta här
