21 Sex till tolv månader igen

Sex till tolv månader igen

För tredje gången på 15 månader får jag beskedet att min prognos är 6 – 12 månader. Första gången i september förra året kände jag mig dödssjuk och accepterade det med fokus på vad jag måste avsluta. Sen funkade cellgifterna bra med läskiga biverkningar (folfox) och efter ett halvår med 10 veckors uppehåll kände jag mig helt frisk, sen slutade gifterna fungera och i slutet av sommaren fick jag en ny prognos på 6 – 12 månader och det kändes snopet. Nu igår träffade jag läkare och fick än en gång samma prognos, och jag blev ledsen och lite uppgiven. Borde jag inte bli glad. Men orsaken är kraftig progress av metastaser i lever både till antal och storlek och viss progress i lungorna, och jag mår inte bra. Jag frågade om den sista tiden och fick svaret att det kan gå fort. Om man slutar med gifterna och känner sig bra i ett par månader sen insjuknar och dör på någon vecka. Det beställer jag.

Jag satsar på cellgifter fram till sommaren och tar sen en mc eller husbilssemester eller båda, och sen avslut.

Det här skrev jag för ett par veckor sen i min tarmcancergrupp direkt efter jag träffade läkaren, jag kände mig ledsen, det var inget kul längre, men husbilssemestern hade börjat gro. Idén om husbil fick jag efter att jag sökte en rimlig förklaring till att jag ville behålla min högre behörighet trots att jag inte kört tungt på över 20 år. En kamrat hade precis köpt en buss ombyggd till husbil som kräver C-kort, så det är den förklaring jag uppgett att en sista husbilssemester skulle vara fint. Och det kan det ju bli. Nu blir det väl med en modern husbil på ca 5 ton som kräver C-kort för yngre förare men inte för äldre vars körkort gäller. Jag vill dö med stövlarna (läs högre behörighet) på.

Så gick det en vecka till med cellgifter, kraftlöshet och allmänt dåligt fysiskt och psykiskt mående. Jag beundrar IngaMari som står ut med mig, även om det ibland tycks knappt. De nya gifterna verkar ha en accelerande biverkansgrad för var gång. I vart fall har jag inte orkat skriva något.

Husbilsplanerna har däremot tagit fart. Vi (fyra stycken), jag får givetvis med mig en sjuksyster och två extra chaufförer far upp genom fjällvärlden till Lofoten och den norska kusten under två – tre veckor med start sista veckan i maj. Jag har nog drabbats av lite shopaholicsyndrom. För några dagar sen blev det ett skandinaviskt lexikon och igår beställde jag en tubkikare med stativ som man kan koppla mobiltelefonen på. De sakerna tror jag faktisk är god kvalitet, kikaren är från samma firma som säljer mina objektiv, blir nog snart ett 500 mm tele också när jag ältat det några varv, och senare en liten laptop så jag kan redigera och publicera foton under vägen (unterwegs), bör väl vara längs vägen. Det har blivit en del kinesisk skit också, saker jag inte behöver men ser bra ut och billigt och det dröjer en månad så jag har glömt bort det när det dimper ner något skräp som inte alls är vad jag beställde. Öronspadarna och tandrengöringskitet, båda i rostfritt är i alla fall bra. Jag måste sluta köpa kinesiskt, försöker faktiskt men det ser ofta ut som en svensk firma. Ja det blir nog en hel del till om husbilsåkandet vad det lider. Det är ju fyra månader kvar. I morrn börjar Göteborgs filmfestival. Vi har faktiskt varit med från början med onlinefestivalen som startade under pandemin. Under en dryg vecka är det film som gäller. Upp till fyra filmer om dan visas och man har ett dygn på sig. Vi brukar se två tre stycken om dan, får se vad vi orkar i år. Jag kommer nog att recca några som jag tycker är riktigt bra. Lika bra som Elmis reccar lär det ju inte bli, men å andra sidan mycket mindre amerikanskt. Just nu mår jag i alla fall rätt bra om än lite svag och jag tackar mina hundpromenerare som verkligen hjälper mig när jag inte orkar alls. Ja vill gärna hålla liv i tjejen så länge som möjligt. Hon är ju frisk om än en väldigt bitchig gammal dam som betraktar Näsåker som sitt revir och inga andra hundar är välkomna. Men hon kommer inte att få följa med på resan. Iofs om nån klarar att ta hand om henne i tre veckor så kan hon kanske (läs undertecknad) klara sommaren.

Planen att avsluta med behandlingar och liv förutsätter att progressen på metastaserna och prognosen fortsätter i samma takt vid nästa röntgenavläsning om ett par månader. Börjar de nya gifterna ta så hamnar ju allt i ett annat läge. Halmstrån finns ju alltid att surfa på även om de är sköra.