Vårvintern 24

Ett år har gått sen jag först började må dåligt februari vintern 23. Det var snö och jag var ute och matade fåren på morgonen när hjärtat rusade och jag plötsligt kände mig helt kraftlös. Jag gick vidare för att hämta tidningen men tog sparken med mig. Vi hade 300 meter till brevlådan över Tannflobron. Jag hängde på sparken och var med jämna mellanrum tvungen att sätta mig ner och vila. De sammanlagt 600 metrarna tog mig en halvtimma och när jag kom in propsade IngaMari på att ringa 1177 och de sa till mig att ringa 112 och det kom en ambulans hem på gården. De undersökte mig där och då i ambulansen och konstaterade att mitt hjärta flimrade. Jag kördes in på akuten där jag fick ligga hela dagen medan de tog tester och diskuterades om jag skulle starta om hjärtat direkt eller ej. Det slutade med att jag fick lämna sjukhuset på kvällen med blodförtunnande medicin. De skulle höra av sig när det var dags att komma in och starta om mitt hjärta.

Tiden gick, vi hade under påsklovet besök av ett par som wwoofade (worldwide oportunities on organic farms)hos oss. De läste bägge på universitet i Trondheim. Hon var rymdforskare och han utvecklade undervattensdrönar. Hon var från Japan och han var från Bulgarien. Vi behövde hjälp med veden. Jag fällde och kapade och de klöv. Jag orkade några minuter den tid det tog att fälla ett eller två träd och börja kvista. Sen satt jag ner och kapade dem i lagom bitar. Vi hade ett par mysiga vårvinterdagar när vi fikade och jobbade nere vid älven. De stannade bara över helgen för att återgå till sina uppdrag i Trondheim.

Jag hade fortfarande inte fått någon tid hos sjukhuset och ringde och frågade. De sa att det var på gång, så oavsett om det var för att jag ringde eller ej så kom jag in efter tio veckor. I dörren till IVA mötte mig min kära vän Hannah och eskorterade mig till en brits. Prover togs, en läkare presenterade proceduren och en narkosläkare presenterade sig och sövde mig. När jag vaknade upp mådde jag prima. Mitt hjärta gick som det skulle och jag for hem som en ny människa. Bland det första jag gjorde vara att snöra på mig löparskorna och springa ett par kilometer. Vilken känsla. Det fanns åter krafter i den gamla kroppen. Men… Det höll i två veckor så fick jag göra om det igen. Denna gången gjordes omstarten direkt jag kom in men den här gången kändes det inte hundra, det var som om hjärtat missade nåt slag eller ibland slog något extra slag. Jag hade blivit väldigt medveten om hjärtats rytm. Jag kallades in till en hjärtläkare och han bekräftade det jag hade farhågor om, det fanns tendenser till flimmer. Jag slutade dricka kaffe och var hela tiden vaksam på hjärtat och det verkade fungera, det flimrade inte mer igen. Under sommaren misstänkte jag då min ork avtog till och från att det var hjärtat igen. När jag var lika svag som i februari åkte jag akut in, men det är redan historia om hur min cancer upptäckes av en nitisk och nyfiken läkarstudent.

Men det var våren 24 det skulle handla om och jag fastnar ett år tidigare, sån är jag, kan aldrig hålla fast vid en linje.

Vårvintern rullar på, behandling varannan var tredje vecka utifrån hur proverna ser ut. Första veckan svag och bara korta promenader men andra bättre och den tredje nästan frisk. Vi har en del messkontakt med Martin och Smilla som planerar att komma upp i början av april för att kunna se omgivningarna. Förra gången när de var uppe i januari var det ju mörkt.

De kommer upp första veckan i april, då har jag påbörjat ett behandlingsuppehåll sen två veckor, biverkningarna börjar släppa och jag känner mig rätt okey. Tyvärr är det snö kvar som döljer en del och gör annat svårframkomligt. Jag ville ju att de skulle ta sig uppför nipan och se skogen och utsikten, men de gav upp halvvägs på isgatan uppför. De var ändå nöjda med vad de såg och vi bestämde oss för att göra affär och gick igenom vad de ville behålla som båt, virke ved mm.

Då började min bästa tid på ett år. Jag tar inga cellgifter på två månader och alla biverkningar försvinner. Vi har skrivit på kontrakt på lägenhet sen februari och nu kan jag aktivt vara med och flytta in. Börja skapa det rum som ska bli mitt min sista tid i livet. Det är både läskigt och hoppfullt. På ett sätt känns det svårare att lämna gården än livet. När jag fick dödsdomen i september var jag inställd på att dö på Tannflo och hjälpa IngaMari att gå vidare. Nu måste jag själv lämna gården. Det är märkligt att ett upphävt/förlängt dödsbesked gör mer ont än själva beskedet om att du ska dö inom ett år. Jag har själv svårt att förstå det, men så kändes det. Jag har trots allt levt 56,52% av mitt liv på Tannflo och srörre delen av den med min älskade IngaMari. Vi har investerat så mycket i den gården att det verkligen blivit mitt hem för livet. Och då är investerat kapital ointressant, det fick vi ju till stora delar tillbaka, men byggen renoveringar, odlingar, djurhållningen mm plus att bara vistats där med bad vedhuggning, fikor och allt vad vardagslivet hör till. Det är svårt att lämna , och då kändes det svårare än att lämna livet och idag suger det fortfarande även om de nya ägarna verkligen fortsätter att göra detta vårt paradis till deras paradis. En liten snuttefilt blev det att skaffa en MC, så istället för att påta i landet eller valla fåren eller bara ligga i gräset så kunde jag ge mig ut och göra vägarna lite osäkrare

Den 16 maj åker jag med min syster till Umeå. Jag hade ringt innan och de hade en Kawasaki Versys 650 touring som jag kommit fram till att jag skulle ha. Jag har googlat motorcyklar en hel del det sista och kommit fram till att den är den mest lagoma för mig och min längd och inte allt för tung, 220 kg. Tom chat gpt rekommenderade den eller Suzuki V-strom. Framme på Northbike visar det sig att hojen finns där men väskorna är inte monterade och det kan inte göras på dagen. Jag provsitter en del andra hojar och en Triumph känns också riktigt bra, men det visar sig att den begagnade redan var såld. Så jag tar en provtur på Kawan och den känns riktigt bra. Jag betalar kontant , jag tror att det är ungefär samma belopp som jag sålt allt lösöre för under senaste halvåret, plus en ryggsäck att ta nödvändigheterna i, bla min akutstomiväska, väskorna får vänta tills jag kommer upp nån annan gång. Vi kommer att göra upp om en tid. För mig känns det viktigt att få med mig hojen idag. Det är den största motorcykel jag kört. Jag började som sextonåring med ett par KS100 som ju inte vägde något. De var roliga, faktiskt mycket lättare att leka med en kamraternas japanska 125:or. Den gamla gränsen för lätt MC låg ju på 75 kg vilket Zündappen vägde, liksom silver och guldpilarna som ju var på 150 och 175 kubik. Rätt häftiga saker mao. Nya gränsen, som gäller än idag är 125 kubik oavsett vikt vilket ju faktiskt är en vettigare gräns. Jag tog alltså lappen som sextonåring, helt annat än idag. Tre övningslektioner och uppkörning på det. Både körlektioner och uppkörning gick till så att (vi var tre som körde samtidigt) en låg framför bilen och bedömdes och vi två andra bakom, även manöverproven var lätta. 

När jag flyttade till Värmland köpte jag mig två tvåfemtior, en Monark Blue arrow -54 och en Java militärhoj från sextitalet. Speciellt Javan var ju en ren offroadmaskin men Arrowen var det närapå också. En landsvägsmaskin på femtitalet måste vara anpassad till ojämna grusvägar och inte alls de förutsättningar som kawan har.

2008 började jag jobba på soc och vi behövde ett fordon till. Vi hade klarat oss med en bil de senaste åren då cykel och buss hjälpt oss. Så då tyckte jag det vart dags med en hoj igen, en Kawa 450 LTD -83 blev det. En relativt slö maskin men behaglig. Helst låg man med den i 80, gärna på små lite kurviga vägar som Turistvägen. Att ligga i 80 på väg till jobbet var inget roligt när trafiken håller 90 – 110 så då fick istället motorn anstränga sig lite. Den toppade iofs 140 men det var ingen skön hastighet.

Det var min pendlarhoj som fungerade några år men som blev mer och mer svårstartad och när jag sålde den i våras visade det sig att en packning var slut. Jag hoppas Tommy får ihop den igen och att det blir en fin veteranhoj.

Jo jag var på väg hem från Northbike med min syster bilande efter och jag ville gärna passa på att visa henne Vindeln (älven) vid vars strand jag jobbade ett år. Vi körde upp och till Vindeln (samhället) där vi åt lunch. Sen lyckades jag missa vägen längs älven och hamnade på ett långt, flera mil, vägbygge med makadam. Det är definitivt inget kul att köra på som osäker mc-förare med blanka asfaltsdäck, dessutom blev det lika många mil tillbaka när jag väl insåg att jag var på väg åt helt fel håll. Vägen längs Vindeln är vacker och norrlandsvägarna snabba, jag märker allt mer vilket litet kraftpaket jag sitter på som reagerar för minsta rörelse på gasen. En riktigt kul hoj. Vi stannar och äter på restaurang Kåtan i Lycksele och kör sen hem. 40 mil blir därmed premiärturen och jag är bra trött vid tiotiden på kvällen när jag kör ner för vår kraftigt tjälskadade backe. Jag kör inte fort, knappt styrfart, alldeles för sakta för att kunna häva den sladd som blir när bakhjulet glider ner i diket. Hojen är tung. Inte en chans att jag kan lyfta upp den. Jag ringer bästa grannarna Agnes och Daniel som ju bor några hundra meter bort och som kommer och hjälper mig att resa min MC och jag kan köra den sista kilometern hem. Nu väntar mig en MC-sommar med Sujjen.