Livsleda
Det är inte alltid kul. Så det här är definitivt inte ett peppinlägg. Jag mår ganska skit idag och sen några dar tillbaka. Har inte haft lust att skriva något på några dar, svårt att hitta en bra vinkel. Det blir ändå bara gnäll. Det är det här med biverkningar, det är inget kul, man tappar kraft, smak, matlust och är lätt illamående och på det en evinnerlig klåda. Det brukar variera under de två första veckorna och den tredje veckan känns fullt frisk. Därför har jag valt var trtedje vecka istf var annan som är regel Men spelar nog inger roll just nu eftersom jag hade för lågt trombocytvärde (blodplättar, immunförsvar) för att ens ta efter tre veckor så det är uppskjutet en vecka till. Men i slutet av tredje veckan så började de här ’biverkningarna’ komma igen, först svagare och svagare,idag orkade jag knappt gå runt badplatsen och upp till festplatsen, knappt tre kilometer, Sen förlorade jag smak följt av lusten att äta, får i mig lite, men för lite. Och nu har klådan satt in på överkroppen, hjälper lite, en stund, att smörja in. Även om det känns samma som biverkningar tvivlar jag på att det är det utan snarare verkningar från tumör och metastaser, en del småsmärtor som kommer och går tyder på det.
Så jag är inte glad utan på ett jävla gnällhumör till hundra procent egofixerat om jag inte lyckas få in lite Åkesson-SD-gnäll för att balansera lite. Jag har precis lyssnat klart på Guillous Aftonsång och han är bra på att ge SD skarpa kängor. Jag gillar honom som författare, men inte som person, han är skarp men än mer egofixerad än mig (hoppas jag i alla fall) och i de senaste böckerna som är en blandning av roman, memoarer och dagsfunderingar lyser bägge sidor fram mycket. Inte minst hans Östergrenskomplex. Han gör många långa utvikningar i de här senaste böckerna och kallar dem för östergrenare och framhäver hur mycket bättre författare han är än Klas Östergren. Det är han inte. Utvikningarna i sig är ofta intressanta och hade det varit med lite självironi hade det kunnat vara roligt ett par, kanske tre gånger men inte gång på gång. Det är för övrigt rätt ofta han skriver om vilken fantastisk författare han är och han behärskar alla stilar. I Aftonsången får han in ett teveseriemanus om Gustaf den tredjes slag vid Svensksund. Det är riktigt uselt och jag förstår inte att inte hans fru klippt bort det, något han ofta framhåller att hon ska göra när inte hans texter längre håller. Men mycket av dagsfunderingarna och tillbakablickarna är underhållande (lite mindre vinonani kanske) och själva historien där Erik Ponti och Carl Hamilton slåss mot högermäns mordplaner är riktigt spännande. Och där är en hel del skarp kritik mot SD som jag tycker är träffande. Så om en lektör tilläts rensa lite så skulle i alla fall jag gett den här boken ett högt betyg. Nu är det en svag trea av fem som tål att man somnar ifrån hela stycken.
Jag har nog läst alla Guillous böcker efter Ondskan som fortfarande är en av hans bättre. Jag minns ett tillfälle när jag satt i bagarstugans kök och höll på med Hamiltonsviten och Stina ringde. Jag vet inte riktigt hur mina tankar förvrängdes men jag svarade i alla fall , Jan Guillou (eller om det var Carl Hamilton), det var på den tiden telefonen satt fast i väggen och man svarade med sitt namn istf , som i det här fallet, Hej Stina, varpå jag möttes av ett asgarv och en kommentar att jag nog gått lite väl långt in i Guillous värld. Och det kanske jag hade. Överlag är väl inte de böckerna så himla vassa. I min minnesbank påminner de mycket i stil och intryck om Ian Flemmings bondböcker som jag plöjde i sjätte klass, alltså lite pojkboksaktiga, men klart spännande i ett högt tempo. Hans bästa bok, imo, anser jag ändå är en Hamilton, men en senare. Madame Terror som utspelar sig på en ryskbyggd ubåt med en aljazeerajournalist ombord när de gäckar det israeliska och amerikanska krigsmaskineriet i stöd för Palestina.
1900-talsserien som väl börjar med Brobyggarna är en bra historiebeskrivning, inte minst vad gäller kolonisation och krigföring i Afrika som nog är bra mycket trovärdigare än de historier vi lärt oss i skolan. Men när han kommer till femtital och det börjar handla om honom själv tappar historien i stringens och övergår lite till en hyllningsskrift över vilken fantastisk person han själv är.
Ja seså, man kan lika gärna gnälla över Guillou som över en erbarmlig livssituation och allt känns genast något bättre. Men bara något.
Halskragen förtjänar också en hel del gnäll. Den är klart begränsande inte minst när jag ska sova. Och inatt har jag lyckats ligga på något konstigt sätt så jag fått en sträckning eller något annat smärtsamt på sidan av halsen. Gör ont så fort jag rör mig eller har huvudet fel. Gnäll Gnäll.
Livsleda är inte samma sak som att jag inte vill leva även om det i bland lutar åt det hållet. Men det handlar mest om att jag inte har lust med något inklusive att leva. Allt är tämligen meningslöst. Jag blir sittande framför teven (eller ligger och lyssnar på Thomas Bolmes inläsning av Guillou som ju gör romanen så mycket bättre) framför teven och tittar på bättre eller sämre serier. Den avsevärt bästa nu är Ferrantes Neapelkvartett, My brilliant friend, som vi just börjat fjärde och sista säsongen på. Klart sevärd, helt i klass med boken (nästan). En annan serie jag fastnat i är Territory, en modern västern i Falkon Crest stil, där alla bara tänker på sig själva och hur de ska lura de andra så gement det går. Först presenteras en ny person och verkar riktigt godhjärtat för att ett par scener framställas som ett vedervärdigt svin. Ingen serie jag rekommenderar trots att jag sett fem av sex avsnitt och redan inser att hela den här serien bara är ett pilotavsnitt för kommande tjusju säsonger.
