Allhelgona

Allhelgona

FAAN, ropar jag högt när jag ska tömma filmjölkspaketet och det studsar på den förbannade korkhelvetet över kläder, glasögon, bord och golv. Det känns som allting jag försöker göra idag bara går åt helvete. En sån där dag jag undrar vad det är för idé att leva. Men ändå, har jag kommit hit så kan jag väl även se hur det går på slutet. I dag är det alltså alla helgons dag. Tänk på döden, som det stod på stenportalen till Stampkyrkogården. Jag bodde ett tag mittemot på en innergård på Stampgatan 56. Det är som att campa inomhus sa Göran och Lale när de besökte mig en vinterdag och vi eldade med spillved vi funnit i containrar.

Ja, Tänk på döden. Många vänner har dött här uppe, Danne Phille, Eva, PO, Angela, Kjelle, Jonas och flera andra. Jonas dog inte i cancer men de övriga. Det är förhöjd cancerrisk i Västernorrland sen Tjernobyl, och då har de mätt på hela länet. De borde ha mätt där det regnade som i Ådalen, till skillnad mot Faxens dalgång, då skulle det säkert varit än högre dödstal. Ytterligare några vänner är tillsammans med mig på väg mot en cancerdöd inom snar framtid. Så jag tänker på döden och vad man ska ta med sig på vägen. Jag fotograferade böcker nyss. Har väl gjort mig av med 90 % , men några hyllor återstår. En som fortfarande är till salu och ligger på Bokbörsen, det går väl iväg någon bok i veckan från den hyllan. En hylla med böcker att läsa nu. Jag har äntligen kunnat börja läsa igen efter utbränningen. Det är en lisa. En hylla med rent skryt som Musils , Mannen utan egenskaper i fyra delar (som jag faktisk läst, svårläst men bra). Slutligen en hylla med högläsningsböcker som jag vill att IngaMari (och andra vänner som känner sig hågade) ska läsa för mig när jag bara ligger där på min väg mot min sista resa.

Tänk på döden, ja det har jag gjort mycket. Som tonåring var jag kraftigt suicid, som det heter , så man inte ska behöva uttala självmordet, den egna aktiva dödshjälpen. Jag gjorde mina försök plus att jag levde på ett sätt som flera gånger kunde kostat mig livet, jag var ytterst nära att tåget tog mig två gånger. När drogerna kom in i mitt liv så överdoserade jag alltid. Tre flaskor vin på en kväll var inte ovanligt. Jag fick muskelavslappnande tabletter mot ryggont och på en fest med några flaskor vin tog jag 21 st, det blev direkt in till sjukan fullständigt oförmögen att röra mig. En annan gång testade jag 12 tabletter Doleron tillsammans med några flaskor vin, lite hasch och en tripp LSD. Jag minns att jag fick en enorm huvudvärk som jag tyckte var fantastiskt roligt, då ju Doleron är huvudvärkstabletter. Den gången fick jag också min enda uturkroppenupplevelse då jag upplevde mig sitta uppe under taket (Huset vårt kollektiv på Odingatan hade högt i tak, säkert nära fyra meter.) och betraktade min kropp och andra på festen uppifrån. Andra gånger har jag kört på fort och/eller på fyllan. Jag minns ett möte en natt på en väg i Jugoslavien. Jag var en av sex bilar som körde dem mellan München och Teheran. Jag hade halkat efter och behövde köra ifatt. Det var inte delade vägbanor och det var kurvigt, men vägen var ganska bred så jag insåg att jag skulle klara ett möte med en annan bil när jag körde om. En annan personbil alltså, inte en fullstor buss. Jag trängde mig till höger tills jag kände den andra bilen och bussen snuddade min backspegel som bara fick ett lätt skrapmärke. De här bilarna gick fort, drygt 200 km/t och det toppade vi i Turkiet. Annars har jag flera gånger dansat fram i de hastigheterna på vanliga vägar med mina egna bilar. Det är häftigt och totalt hänsynslöst men det har alltid gått bra. Minns en dykning jag gjorde när jag var tretton år. Det var från en klippa, ca tolv meter ovan vattenytan. Det var en höstdag och jag var ensam i vattnet och min bästa kompis såg på, plus ett par andra som kom och tittade. Jag simmade de hundra meterna över viken och klättrade upp. Det blåste och regnade. Jag visste att det inte var ofarligt för det fanns klippblock under ytan så det gällde att inte gå för djupt. Jag kastade mig ut och höll mig vågrätt så länge jag kunde. Jag flög verkligen och tiden stannade upp innan jag vek kroppen och gick med huvudet före i vattnet för att snabbt vända upp. Även de som såg på sa att det var ett perfekt snyggt dyk. Så skulle jag kunna hålla på att räkna upp tillfällen nära döden som självmordsförsök, bilolyckor, sjukdomar i Asien mm, men nu har jag tänkt färdigt på döden en stund och tar min hund Kärztin (som får leva ett tag till) med mig på en promenad.

E fter promenaden och skrivandet blev dagen bättre. När jag kom hem var Martin och Smilla på besök. Jag hade tänkt servera resterna av igår, pasta och tomatsås med rotsaker, som soppa. Soppa är praktiskt för får man, som idag, gäster är det bara att hälla i en halvliter extra vatten och en buljongtärning så räcker den till två till. Till det bjöd jag på lättrostade vitlöksbröd.
Det är trevligt att sitta och prata med Martin och Smilla, vi är inte överens i allt men respekterar varandra och det ger samtalet djup. Det är definitivt rätt personer som tagit över Tannflo. Det ska bli spännande att se hur de klarar första vintern. För det är annorlunda att bo på en enslig gård med egen väg än inne i Västerås. Jag tror de får utmaningar men även att de klarar det och de kommer att ha god hjälp av grannarna.

När de gått gick jag över för att ta några bilder i kyrkan för det här blogginlägget som var tänkt att handla om kvällens predikan om döden.

”Jag vet inte nån som inte klarat av att dö, däremot flera som inte klarar av att leva” citat ur Maria Gripes, Hugo och Josefin som ingick i Linda Åleberg, vår nya prästs predikan. Hon inledde med att berätta om en träff de hade haft med högstadieelever, tillsammans med räddningstjänst sjukvård, begravningsbyrå, om döden. Linda fick frågan om hon inte tyckte synd om de döda och svarade nekande. Med sin tro att den döda är hos Gud är det inte synd om dem. Däremot de efterlevande i saknad och sorg. Det var en hel del tänkvärt i hennes predikan som jag tog till mig. Efter henne spelade den blivande kantorn, ännu bara studerande, på kyrkorgeln med behagliga toner. (Jag jobbade en gång på en orgelfabrik, sommarjobb i högstadiet på Magnussons orgelfabrik i Mölnlycke. Jag var med och såg ritning och miniatyrbygget av en blivande kyrkorgel. Det var intressant och en udda erfarenhet jag bär med mig .)

Annars måste jag säga att kvällens stora behållning var kören. Den är ganska stor nu och under Putte Kihls ledning riktigt välljudande. Jag gillar körsång när det stämmer och de olika stämmorna harmonierar. Något som gladde mig mycket var Lasens sång. Det lät som om han och hans granne (minns inte hans namn) lyfte hela kören. Som om deras stämma bar upp de övrigas sång utan att dominera. Tänkte man inte på det så hördes inte deras röster särskilja sig utan de skapade en botten i den enhet en kör ska vara.

Det finns saker som jag har svårt med i kristendomen. En sak är Fader vår. När den presenteras som Herrens ord och bön som han gav till mänskligheten blir det än mer bisarrt. För är det hans ord är innebörden denna. Jag är er fader i himmelen. Ni ska helga mitt namn och ära mitt rike. Det är min vilja som gäller både på jord och i himmel. Om ni gör det får ni bröd varje dag mot att även ge förlåtelse till dem som kränkt er. Då ska jag heller inte inleda er i frestelse utan frälsa er från ondo. Ty riket är mitt , liksom makten och härligheten i all evighet. För mig framstår den kristna guden som väldigt egoistisk, vilket ju även gäller i budorden. Och det är med denna gudsfruktan kristendomen kan styra och förtrycka och rättfärdiga. Det mesta av detta är dessutom gammaltestamentligt, och för mig snarare jude än kristendom. Det finns däremot åtskilliga historieskildringar och myter i GT som är intressanta. För mig är att vara kristen snarare nya testamentet och Jesus liv och predikan. Där upplever jag Tro, Hopp och Kärlek. Hans bergspredikan är gripande och hans lierande med de fattiga och utstötta sann humanitet. I det finner jag en del av min tro.

 

Det är en intressant resa jag gör nu och tydligen ingår även ett intåg i kyrkan. Jag borde kanske bli medlem igen för (jag gick ur på min artonårsdag, samma dag jag flyttade hemifrån och gjorde slut med mina föräldrars villkor) prästsamtalen sätter jag värde på och det är inte sista gången jag går till kyrkan för att lyssna på vår kör. Sen har jag alltid tyckt om att gå in i kyrkor och betrakta arkitektur och målningar. Det är rika värden som tål att ses, men inte att förminskas av utan resa sig med. Klättra i kyrktorn när de varit öppna har också varit en favoritsyssla när det givits tillfälle. Men det finns nog inget som slår tornet i Madurai.

Kvällen avslutades med, Släpp taget, en film av och med Jonna Bornebusch. Jag upplevde slutet i den som starkt berörande så det blev många tårar. Fram till dess var det, som så ofta med Bornebusch ett relationsdrama där de pratade förbi varandra och inte såg sin egen roll utan allt var partnerns fel. Både komisk, dramatisk och rätt sorglig. Så gillar man Bornebusch är detta definitivt en film att rekommendera. Den finns på Netflix.