Cellgifter
Efter min stomioperation (smärtsam operation och massor med morfin för att få en jävla skitpåse på magen, jag hatar den men inser faktiskt att det är bättre än att inte kunna äta och skita) träffar jag min läkare på Onkologicentrum i Sundsvall. Vi gör upp, eller snarare hon presenterar en plan för min behandling. Det handlar om att göra återstoden av mitt liv så lättsamt och långt det går. Cellgifter medför biverkningar och hon förklarar hur de är, köldkänslighet, illamående, aptitlöshet, kraftlöshet,sänkt immunförsvar är några av biverkningarna. Jag går med på att ge det en chans men samtidigt om det är för jävligt så avbryter jag . Det är meningen att jag ska få mina cellgifter intravenöst i min nyinopererade venport varannan vecka. Taxin hämtar mig vid sjutiden och vid halvtiotiden kopplas jag till droppställningen. Totalt är det väl fyra fem påsar med olika gifter som skall tömmas in i mig. Jag ligger ner på sängen och välkomnar droppet, känner hur det flyter in i mina ådror och sprider sig. Som små guppies söker de sig mot levern och där utvecklas pirayakäftarna som genast börjar gnaga på metastaserna. Det är en behaglig känsla jag somnar in i och väcks när det är dags att byta till nästa påse. Klockan tre går taxin hem och innan dess har jag fått min sista laddning i en HOME-pump som jag bär med mig i två dygn. .
Nästa dag vaknar jag piggare än på länge. Det bör sägas att jag blivit piggare sen stomioperationen och att jag börjat äta, men nu är jag rent speedad. Och tar mig för en massa nödvändiga och onödiga saker. Senare får jag reda på att det är den premedicinering jag fått med kortison som speedat mig. Nästa dag är inte lika rolig, illamående kraftlös , maten smakar inget och att röra vid kalla saker känns som jag bränner mig. Jag går med handskar och maten får inte vara kallare än rumstemperatur för att mun och svalg inte ska krampa. Så håller det på varannan vecka fram mot jul. Jag är inte rädd för döden, faktiskt mer nyfiken, men jag är rädd för smärtan. Efter min stomioperation hade jag rejält ont i ett par veckor och fick fri tillgång till morfin och oxycotin, sen var det avtändningen på oxycotinet som var nästan lika plågsam. Jag hade varit drogfri i 27 år, min huvuddrog var cannabis men även alkohol. Jag vill inte gå in i morfinbedövningen igen så jag hörde mig för bland vänner och på diverse omvägar fick jag tag i en liten haschbit och lite gräs. Ja det är olagligt och jag tänker inte använda det om jag inte får ont. Den som vill döma mig för att jag föredrar olaglig cannabis framför laglig morfin får göra det.
Efter att biverkningarna blivit värre och värre, där jag några dagar inte ens orkade resa mig utan kröp fram i huset så kulminerade det med att jag i december fick hög feber och togs in akut på Sollefteå sjukhus. Jag hade neutropen feber pga inget immunförsvar och som värst under den vecka jag låg inne svävade jag nästan (men inte riktigt) mellan liv och död. Och inte nog med det lite närmare jul fick jag en stroke. En väldigt märklig upplevelse. Jag stod vid tvättstället och visste inte åt vilket håll jag skulle stänga av vattenkranen, det var helt omöjligt att förstå. Jag satte mig ner att vila en stund och gick sen ut i köket för att berätta för IngaMari. Jag hade problem med att hitta vilken ordning orden skulle komma i men uppfattade att jag talade tydligt. IngaMari hörde bara svammel. Efter fem tio minuter var det över och vi ringde 1177. De sa till oss att åka in direkt. En märklig sensation var kvar. Jag hade ingen känsel, uppfattning av armbågen och över och under den. Det kändes som att hand och underarm svävade fritt i luften. En känsla som var kvar till och från i en dryg vecka.
På akuten tryckte jag på knappen ’livshotande tillstånd’. Det var rätt kul, att få gå före alla i kön och alla sura blickar jag fick. Men jag frågade om det var rätt gjort och fick det bekräftat. På akuten hände inte så mycket, en del tester gjordes och jag skulle först läggas in, men då jag inte ville ligga på en sal med flera (pga mitt immunförsvar) skickade läkaren hem mig och friskrev sig sen i journalen att patienten åkt hem av fri vilja mot hans inrådan. Ja de här händelserna ledde till att nästa behandling sköts upp och en ny sida på min historia är fullbordad.
