33 Utegymspremiär
Under mitt yviga liv som knarkare, hippie, backpacker och rebell har jag också till och från tränat en del. Jag var tex bara tretton när jag sprang en mil första gången hem från Göteborg tillsammans med en kamrat som cyklade. Jag sprang ofta hem från skolan, 1500 meter, och oroade min mamma när jag stöp innanför dörren efter att åter satt ett nytt rekord som slutligen landade på 5.43, världsrekordet då var 3.43.
E
tt tag, ca ett år, i början på sjuttiotalet (jag var aldrig särskilt uthållig) tränade jag karate i Mölnlycke Folkets hus för den då (ö)kände Jack Lindau som just blivit Europamästare. Han var hård och körde med oss. Tex fick vi springa upp till Finnsjön, nån kilometer, barfota och sen i vattnet träna sparkar och slag innan vi sprang till baka. Mycket armhävningar och fajter blev det och vi tränade Kata för gradering innan han blev avstängd för nåt slagsmål och träningen flyttades till Mölndal. Jag följde aldrig med och fick nöja mig med mitt vita bälte. Under den tiden brukade jag och en kamrat åka till ett gym i Mölndal och träna med vikter innan vi avslutade med bastu och proteindryck. Där kan man verkligen tala om sunkig och svettig miljö i motsats till Kafé Annorlunda på Kungstorget. Det var en ljus fräsch itrendig restaurang med mycket råkost. Här fanns läckra sallader gott kaffe och vår favorit, råbiff, som verkligen var en välsmakande måltid med rårivna rödbetor, en rå äggula och kapris. Jag känner hur det vattnas i munnen på mig nu när jag försöker beskriva den, men skulle nog inte kunna äta den idag på grund av mina spruckna slemhinnor i munnen. Det mesta gör ont att äta även om jag har ett munsköljningsvatten som bedövar när det är som värst. Kanske ändå ifall jag skippade kaprisen skulle jag nog kunna äta lite, apropå rött kött och tarmcancer.
Det var en fri och oansvarig tid. Jag och samma kamrat brukade träffas på tisdagförmiddag varannan vecka och dricka oss fulla på några öl. Jag hade avklarat min dag som trappjojo i Säteriets bostadsområde där jag var brevbärare och kamraten jobbade sena skiftet på fabriken. Det var under en sån fylla vi bestämde oss för att börja i gymnasiet. Vi skulle båda snart fylla tjugo. Det var en rolig tid, de två åren på Burgården, men det får bli en annan historia.
Nu handlar det om utegym och årets premiär igår. Det är inte mycket krafter jag har kvar. Jag gick på tre av de lättaste redskapen och gjorde två gånger två repetitioner på varje, sen var jag helt slut och satte mig ner och försjönk i utsikten. Den är sagolikt vackert här i sagornas Ådal.
Känner att det är läge för att lägga till en anekdot från barndomen vad gäller Mod våghalsighet/dumdristig, som jag missade i onkologtexten eller vad man ska kalla den. Jag gav ju den faktiskt rudbriken (ej felstavat, de som vet, de vet) Mod.
Jag var sex år och bodde i Kräklingbo (en by på ca 150 invånare). Jag var känd för att vara våghalsig och kunna klättra. Mamma hade en gång förfasats när hon kom från postkontoret och såg mig gunga i gardinen i ett öppet fönster, då var jag två år och hade ännu vare sig börjat prata eller gå. Den gång jag tänker på var vi ute i änget, Kit min syster, Aina min tvillingkusin, Mona, Kits kamrat och Inga-Lena, min bästis , alltså bara tjejer och jag. Jag kommer inte ihåg vem av dem som klättrade upp i en björk och ropade ner att ”så här högt vågar du inte klättra” och jag svarar hoppa då, efter en stunds gafflande har jag utmanat mig själv att klättra högre och hoppa, vilket jag gjorde. Det är svårt att bedöma höjden, nån stans mellan fem och tio meter var det. Jag hängde visserligen i armarna som ju sänker avståndet något, men det var jävligt högt och läskigt, och hoppa gjorde jag. När jag skulle resa mig vek sig benet, jag minns aldrig att det gjorde ont men det var omöjligt att stödja på benet så Kit och Mona fick hjälpa mig hem, ett par hundra meter. Hemma blev det så klart en utskällning som vanligt när jag gjort något, sen ett gräl om jag skulle köras in till lasarettet i Visby eller ej. Jag hade ju inte ont men kunde inte gå. Till slut vann pappa och körde de fyra milen och jag röntgades. Benet var inte helt av men en kraftig spricka så det blev gips i fem veckor med stränga förhållningsorder. De populära lekarna på rasterna då var, Vem är rädd för svarte man (knappast okey namn på en lek idag), och fotboll så jag var rejält nervös när jag efter fem veckor skulle ta bort gipset, men det hade läkt fint trots mitt vilda springande.
Jag och Mia stämde träff på utegymmet efter hon slutat jobba. Trevlig pratstund och lite träning. Det är fascinerande hur mycket starkare jag blir för varje dag efter cellgifterna (eller kanske hur svag jag blir av dem) så att från igår klarat 2*2 reps till idag 3*5 reps, nån av dem gjorde jag tom sju första repetitionen. Kallt är det i vart fall. Nätterna är nere på tio minusgrader och skaren är stenhård och lätt att gå på där snön ligger kvar. Nu är ju snödjupet inte djupt men när det är en halvmeter drygt, normalt i mars, så är det väl ingen gång man kan gå så obehindrat i naturen som när skaren bär.
Den här texten får avslutas med en tränande Mia framför utsikten över Nämforsen.
