31 Mod

31
Mod

Igår åkte jag till Onkologen tillsammans med Katarina Östholm (ja ja, ni blir inte fria från mig i tidningen än) och det blev rätt många timmar att prata och ämnen att diskutera. Katarina hämtade mig halvsju. En sak jag funderat på är mod efter att många kommenterar min texter och nu efter tidningsartikeln, med att jag är så modig som berättar så öppet om min cancer och kommande död. Jag tycker inte det, mer om det lite senare. Jag och Katarina analyserade begreppet att vara modig, mest utifrån mina erfarenheter (det är ju hon som är journalisten), men hon delar med sig rätt öppenhjärtligt (och jag är inte journalist och skriver också om mig). Vi kom fram till att mod och dumdristighet lappar över varandra om än inte ekvivalenta. Modig är man när man gör något som är farligt eller känns farligt. Att som i mitt fall dyka med huvudet före från en tolvmeters klippa i kraftig blåst när jag vet att det finns stora stenar under inte så långt från ytan, eller klättra på hustaken i Kungshöjd (Göteborg) genom att ta sig ut genom översta trapphusfönstret och klänga sig runt takfoten, visst är det modigt och en fantastisk känsla när man som från klipphällen riktigt har känslan av att flyga och vika ner i precis rätta ögonblicket för att skära vattenytan så skarpt som möjligt och vända upp för att inte gå ner på djupet eller springa om kring på hustaken och ha hela centrala stan under sina fötter . Men visst är det rätt dumdristigt. Att däremot gå emellan när en kamrat mobbar och slår en annan och samtidigt ta stryk själv är inte dumdristigt men modigt. Eller motsatsen reta raggare när både man själv och dom är på fyllan tills de nära på slår ner en och då vända på det och sluta med att bli bjuden på öl hängande på bilarna är väl bara dumdristigt, men jävligt kul.
När jag får beröm för att vara modig nu tror jag snarare att det är ni som vill var modiga och våga dela med er av det som känns svårt för er. Prova men inte så ni får ångest utan gör det lätt. I mitt fall är jag inte rädd för att dö som jag skrivit flera gånger och jag har ända sen jag fick diagnosen varit öppen med det bland mina fysiska vänner när det kommit på tal. Mina närmaste meddelade jag redan första dagen, däremot höll jag det från facebook första året, men när det året gått, min första utstakade tid, fick jag för mig att skriva om mitt sista år. Jag tycker om att skriva och jag tycker om att bli läst. Alla kommentarer, korta som långa boostar mitt ego och fyller mig med bekräftelse och det är ju så långt ifrån mod det går att komma. Visst kan jag oroa mig för att såra andra med min positiva syn på döden, inte minst när jag ställde upp på tidningsartikeln som ju når en annan publik än mina 555 vänner på facebook och även vänners vänner. Men ännu har jag inte fått några negativa kommentarer, iofs kan jag ju ändå sårat människor men att inte de har modet att uttrycka det.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här ämnet hade vi avklarat innan vi kommit halvvägs till Sundsvall och mycket mer diskuterades. Vi är överens i mycket men långt ifrån allt så det blir stundtals en del spänning i samtalet, men inte mycket. Vi byter bok och filmtitlar med varandra. Vilken bok skulle du ta med dig på Aniara frågar hon och utan att tänka efter direkt svarar jag Deptfordtrilogin av Robertson Davies, en bok som ligger på mitt nattygsbord och som jag läser för tredje gången. Det är en episk berättelse om Dunstan ”Korken” Ramsey där första delen är ett klagomål till sin rektor efter att ha blivit avtackad när han gick i pension för sin livslånga tjänst som historielärare och biträdande rektor i en lite stad i Kanada. Han hade tex gett ut ett par verk i hagiografi (kunskapen om helgon ) som översatts till ett flertal språk och han hade fått medalj för mod i andra väldskriget när han räddade flera andra soldater och själv tog en granatsmäll och vaknade upp i England lite senare med ett ben kortare (därav öknamnet Korken). Så hela hans liv berättas som ett klagomål för allt som inte nämndes på hans avtackning, En del är om en magiker, en liten grabb han tog hand om lite och lärde trolla när han var tio och grabben fem som sedermera rymde med ett tivoli. En del är en psykoanalys i Schweiz där han berättar sina drömmar, analyseras enligt den Jungianska metoden med symboler och samtidigt vardagen i den lilla staden han befinner sig i. Jag läste den högt för IngaMari första julen vi tillbringade tillsammans framför den gamla bakugnen som eldades med meterved. Katarina skulle ta med sig nån tråkig poesibok av Majakowski. En serie Katarina rekommenderade är Killing Eve vilken jag sett och tycker är riktigt bra så jag kontrar med Luther. De bägge serierna har liknande förhållanden mellan gränslös polis och ruskigt intelligent skurk och ett fantastiskt skådespel av huvudpersonerna.

Det var en del prat om eventuella kommande reportage och en hel del om planerna på resan till Lofoten, där jag planerar att skriva en resedagbok med mycket foton. Är Abisko en by? Ja enligt Google påstår Katarina att det är det med 187 invånare och ett norrskenscentrum med linbana upp till, h med ett kafé som jag hoppas är öppet så jag i lugn och ro kan ta bilder över fjällvärden.

Ja man hinner prata en hel del med varandra under tio timmar mellan samma väggar, Jag fick inte ens en gnutta sömn när gifterna pumpas i mig. Och imorgon ska jag röntgas för att se hur den senaste behandlingen utvecklat sig.

Precis när jag skrivit färdigt och börjat bildgoogla Frökens udde och Kungshöjd så dök dessa upp.