23 Measures for a funeral

23

Measures for a funeral

Det är många bra filmer på filmfestivalen men ingen förutom Measures for a funeral som drabbat mig. Kathleen Parlow var en violinvirtuos under första halvan av 1900-talet, men ändå i det närmaste bortglömd. Audrey Benac blir fascinerad av hennes öde och vill skriva en akademisk uppsats om henne. Hon blir mer och mer besatt av Kathleen och spårar upp brev, dagboksanteckningar, tevesändningar och inspelningar av hennes musik. Hon kommer även över noter till ett hundra år gammat konsertstycke skrivit för Kathleen som hon vill sätta upp.

Kathleen är en verklig person men dramat med Audrey är ett välregisserat drama hur hon i mani, sorg och extas söker efter Kathleen samtidigt som hennes egen mor är döende.
Kanske är det min egen död som spökar och hur den ska arrangeras som gör att jag känner mig drabbad, men jag tror jag blivit det utan att vara döende. Slutscenen i filmen är lång vacker och som festivalprogrammet själv beskriver den som ”festivalens mest hänförande”.

För många tror jag det är viktigt att själva delta i arrangerandet av vad som ska hända efter döden. Jag har ett, ännu ej ifyllt, Vita arkiv, där jag i detalj kan skriva in mina önskningar. För mig är det inte viktig, jag kan inte tänka mig att det betyder någonting oavsett min tro. Men för efterlevande är det det. Vi har pratat en del om det, spridning av aska, musik etc. Min syster har en spellista med låtar som hon och vänner tycker representerar mig. Det är bra. Just nu lysnar jag på 300 000 av och med Jan Johansson, som är en av mina favoriter. Jag tror ändå att det kan vara idé att fylla i Vita arkivet, om inte annat som en vägledning när efterlevande söker stöd i arrangemang. För min del är det inte viktigt och får gärna ändra så länge inte IngaMari i första hand och mina syskon i andra , inte blir överkörda. Pappa skrev inte ner något. Jag var den enda som pratade med honom om döden när han låg döende och vad han önskade och han hade ganska bestämda åsikter om hur han ville bli begravd, något som alla inte var eniga om och mitt ord var det enda som påstod vad pappa ville. Jag har ibland funderat på om jag gjorde rätt som körde över en person, men för mig då var pappas åsikt viktig och för oss andra hade det varit konstigt på ett annat sätt. Nu är hans urna begravd med utsikt över havet på Billdals kyrkogård under en sten jag hämtade i Faxälven. Hans släkt kommer från Helgum och Ramsele där de grundade Baptistförsamlingen.