19 När benen blir fulla av spring
S å känns det ibland. Jag har precis varit ute på dagens ’långpromenad’ med Kärztin. Ner bakom PelleMolinsstugan till badplatsen där mina ben ville springa. Det blir inte långt jag lufsar fram, kanske 50 meter innan jag blir andfådd, men det är en sund och härlig andfåddhet, inte alls som den andnöd som drabbar mig ibland bara jag reser mig. Kärztin älskar verkligen när jag springer, hon hoppar och skäller och uttrycker verkligen sin glädje över att på springa med mig. Det är nämligen något hon är uppväxt med. Jag tränade för Lidingöloppet då vi köpte henne. I början så hade hon svårt att hänga med och jag fick anpassa min fart efter henne tills hon la sig ner på marken och hade fått nog och jag fick bära henne tillbaka. Men hennes hastighet och ork ökade snabbt och jag minns först gången hon sprang fortare än mig. Hon var så glad. Vi hade länge tävlat och jag höll i8gen men till slut hjälpte det inte hur mycket jag än spurtade för att hinna ifatt henne. Vi har fortsatt lekt med den tävlingsfasen under alla år men då med cykel då vi blir ungefär jämbördiga och kan tävla mot varandra. Det är lite av den glädjen som syns i henne när jag gör mina lufsande försök att springa idag.
Jag har alltid sprungit till och från som barn sprang jag nog mer än jag gick och i mellanstadiet brukade jag springa hem från skolan halvannan kilometer. Jag var nog tolv när jag sprang milen första gången tillsammans med en kamrat när vi tog oss hem från Göteborg. Jag var trea i ett skolmästerskap tre kilometer terräng när jag gick i åttan, och jag vart trea i lumpen också på tre kilometer terräng. Det var ett kul lopp då jag ställde upp barfota och kapten ville förbjuda mig att inte ha skor med argumenten att det stundtals var stenigt. Och det var det men inte tillnärmelsevis så smärtsamt som de stubbåkrar jag sprungit på under sommarens höskörd. Jag var storrökare på den tiden, dessutom ca tio år äldre än de andra värnpliktiga efter mina försök att skjuta lumpen framför mig. Jag gick ut ganska lugnt, passerade kapten ungefär halvvägs och ökade farten och passerade snart de främsta. Vid mållinjen satte jag mig ner, rullade en cigarett och bolmade ganska friskt när kapten kom inlufsande. Det var ingen god cigarett men väl värd att röka. Sen har jag till och från sprungit läns vägar och stigar, ställt upp i diverse lopp där jag aldrig placerat mig något vidare. Roligaste loppet är Urskogsloppet, drygt två mil i vad som verkligen är ett tränglopp med hopp över bäckar, stock och sten, upp och ner hela tiden och ungefär lika jobbigt, om inte jobbigare, som Lidingöloppet som ju knappast kan kallas terränglopp.
Det finns faktiskt en upptrampad stig från kraftverket upp till festplatsen. Nu är det en rätt jobbig backe om man inte tyckte det var det när det var barmark. Men även det är skön träning och uppe på festplatsen satt jag och tittade ner på stora sen och slänterna ner mot den där spåren efter att barn
och vuxna lekt.
