32
Fenbendazol
Inte alltid på topp. Det har vart segt efter senaste behandlingen, och så ska det väl vara. Det är inte bara biverkningarna som sänker mig, jag har ju faktiskt cancer också. Jag ser fram emot nästa läkarsamtal, det kommer säkert att bli avgörande om jag ska fortsätta med cellgifter eller ej. Trots allt har jag börjat titta på alternativa metoder som Fenbendazol, Ivermectin och aprikoskärnor, finns en facebookgrupp för det, och tänker prata med min läkare om det. Vad jag hittat om Fenbendazol, verksamma ämnet i Axilur, avmaskningsmedel för hundar, är att det bara finns anekdotiska rapporter på sociala medier. Men några läkare/forskare har uttalat sig om det och tycker saken bör undersökas. Det tycks i alla fall ha lite biverkningar, dålig mage, illamående mm som jag är rätt van vid vid det här laget, och eventuella långsiktiga biverkningar är ju för mig rätt ointressanta.
Ivermectin som också är ett avmaskningsmedel blev ju populärt under covidpandemin och tillskrevs stundtals de mest undergörande egenskaper. De studier som gjorts i efterhand visar dock inte på något evidens för att ha hjälpt någon. Aprikoskärnor är ju intressant, där har jag inte funnit något som stöder dess botande effekt, mer än de anekdotiska i min fenbendazolgrupp. Verksamt är det säkert, cyanid/blåsyra är ju inte direkt ett passivt undermedel utan välkänt från AgathaChristiedeckare. Hur som är det i vart fall rätt underhållande att sitta och googla efter studier där jag väl inte förväntar mig några evidens men gott och väl anekdoter. Det är väl min lilla forskardjävul som alltid vill undersöka och dra saker till sin spets och som hela tiden retar upp min omvärld när jag ifrågasätter det mesta. Jag har inget svårt med att personer som mig som är mer eller mindre färdigbehandlade i den traditionella vården söker alternativ och hopp, det är väl rätt mänskligt. Men att de som kanske gjort behandling och sen hoppat av och börjat med Fenbendazol och anser sig botade propagerar för dess undergörande effekt och inte litar på läkarvetenskapen som styrs av läkemedelsindustrin har någon som helst trovärdighet har jag svårt att se. För det första så har de sökt sig till läkarvården där de fått sin diagnos och sen provat behandling. För det andra och kanske viktigaste så är både Fenbendazol och Ivermectin läkemedel från ”Big farma”.
Kanske ska jag själv inte slå huvudet i glashus innan jag hoppar över bäcken då jag större delen av livet varit rätt skeptisk till läkar och läkemedelsindustrin. Som tonåring fick jag Mandrax och Mallorol utskrivet för att lugna mig. Jag testade två Mandrax (ordinerad en halv) och sov i ett dygn, sen skippade jag de medicinerna. Gamaquil var en muskelavslappande medicin för min onda rygg. Att ta 30 såna och ett par flaskor vin gjorde mig i högsta grad avslappad. När kompisarna fick in mig på sjukhus kunde jag inte röra mig öht, så det blev en natt för observation på Mölndals lasarett.
Nyligen (för kanske fem år sedan) när min läkare sjukskrev mig för utbrändhet kom det upp att jag klassats som manodepressiv som tonåring så han föreslog att jag skulle remitteras till psykiatrin för att få en diagnos och säkrare komma undan sjukkassan. Jag gick på ett möte med en psykiater och hon behövde fem minuter att ställa min diagnos och skriva ut Lamictal. Det var en fruktansvärd medicin som gav mig paranoja och en dag satt jag med rakkniven och funderade på att skära av mig halsen. Vilket är det bästa självmordet? Tabletter, åderlåtning eller en kula i huvudet? Kula är väl i sig lika brutalt som att köra in i en bergvägg och tilltalar mig definitivt inte. Med tabletter är det kanske ganska skönt men missar man inte själva döden då? Drunkna har jag funderat på och nästan försökt, strypning likaså, men jag landar i att tömma mig på blod och låta livet rinna ut, sen om det ska ske i halsen eller armleden är väl mest en fråga om tid. Ganska makaber utläggning om min avsky för läkemedelsindustrin som jag samtidigt vet hjälpt många. Vi använder på tok för mycket mediciner i det här landet imo.
Jag träffade aldrig den psykiatern igen trots att jag sökte henne flera gånger. Lamictal hade en varningstext för för snabb utsättning så jag halverade några gånger och totalt kanske det blev två veckors skräckupplevelse.
Men
När jag fick min diagnos tog jag beslutet att helt och hållet lägga mitt liv i läkarvetenskapens händer och ta de mediciner och behandlingar som erbjuds. Sen att jag fuskar lite med medicinerna som ska lindra biverkningar är jag nog förlåten. Lite illamående, dålig mage eller smärta går att stå ut med. (Och det finns ju alternativa metoder ;))
